[220419] Det börjar i tanken på ett tomt hus/lägenhet, vad skulle ett hem utan ting vara? ”Skuggor och ljus. Luft.” Tingen omger oss, vi väljer dem utefter vem vi är, men påverkar och förändrar också tingen hur vi är och blir?
Den finlandssvenska poeten och författaren Ulrika Nielsen frågar sig det i sin nya bok, Tingen, som är en slags diktessä eller kanske essäistisk poesi om föremålens närvaro och betydelse i våra liv. Nielsen är född 1974 i Nykarleby i finska Österbotten och har skrivit i en rad genrer; poesi och prosa, essäer och dramatik, hon är litt.vetare och har gått Litterär gestaltning i Göteborg.
Boken utgår från en så kallad döstädning, en faster har lämnat in och författarjaget är i huset för att välja ut vad som skall sparas alternativt slängas eller ges bort. En människa samlar på sig en del genom ett helt liv, och fastern har tydligen bott i samma stuga hon föddes i. En man fanns men inga barn, kanske har alla hennes saker på något plan ersatt dem
”När en människa dör
förlorar tingen sin gravitationspunkt.De befinner sig då på drift.”
Ja, vad gör vi med tingen, och vad gör de med oss? Har personligen ingen direkt känsla för ting, men jag kan bli fascinerad över dem som har det, eller hur en del pratar om saker de sett eller köpt, historiken och berättelserna. Nielsens man kan bli tårögd över en pryl han inhandlat, över ett perfekt exemplar, utsökt utfört.
Min mamma avled för några veckor sedan, så snart måste jag och min bror ta tag i hennes hus och hem sedan 1959. Vilka föremål betyder någonting för mig, vilka kopplar mig känslomässigt till mamma? En möbel eller ett fotoalbum, en smörkniv eller de speciella vinglasen? Men för en som inte är särskilt intresserad av saker riskerar sparade minnen hamna i en kartong på vinden, och vad gör de för ”nytta” där kan man undra. Nielsen skriver ”Min far visste inte hur man är i ett hem./Han kunde inte bo.” Det kunde definitivt min mamma, hennes, mitt barndomshem, är väl inbott.
Det är så mycket som försvinner när en människa dör; historia, berättelser, relationer, och tingen då. Vi kan spara och vi kan minnas, det är så en person lever kvar ännu ett tag.
Hur mycket tid och energi kan eller bör vi lägga på våra föremål, eller på att få ordning i våra liv? Författaren nämner Perecs roman Tingen, där oordningen var av största vikt. Samtidigt som hon pratar om japanska städgurun Marie Kondo som
”för en glädjerik kamp
mot termodynamikens andra huvudsats,
mot existensens själva villkor,
grundvalarna.”
Ulrika Nielsen är för mig poet i första hand, det är så jag läst henne tidigare, och det är som poet hon skriver och tolkar världen omkring sig. Emellanåt kan jag tröttna något när hon vid flera tillfällen rabblar upp långa listor på saker som finns i något hus, men i stort är det en skön och insiktsfull text. Och man förstår att hon gillar själv auran kring en del ting, exempelvis
”Stolarnas värdighet
Soffans lättja
Kaktusarnas humor
Vitrinskåpets självmedvetenhet
Divanens hemliga liv
Kristallkronans dröm om Wienernougat
Den kinesiska askens erotiska mysterium”
Men man kanske också kan vända på begreppen, reagera på en överdrivet materialistisk livssyn och nicka gillande åt Leif Holmstrands ord som står som citat inför ett kapitel
”Människans största kulturprodukt är avfall.”
