[220426] Den allvetande berättaren i första delen av Daniel Sjölins roman ”Underskottet” har den stora vänligheten att då och då på ett smickrande sätt hänvända sig direkt till läsaren med en uppenbar inbjudan till införståddhet och samklingande litterär harmoni: ”Käre läskunnige!” kan det heta, eller mer invokativt: ”O läskunnige!”
Att den läskunnige också förutsätts hysa den djupaste förståelse för textens existentiella förutsättningar och humanistiska intentionalitet understryks genom att den som eventuellt inte hänger med i svängarna pekas ut som kretin, alltså slötänkt och korkad. Som läsare kan man utan vidare i sin förståelse känna sig i förbindelse med både läskunnigheten och kretinismen, för detta är en bok som utmanar med både sällspord litterär briljans och en originell och uppfordrande beskrivning av människans och kulturens villkor i vår sargade samtid.
Som om inte detta vore nog är den första delen av boken, ungefär hälften av den, avfattad i total avsaknad av bokstaven a. Den franske författaren Georges Perec skrev en gång romanen ”Försvinna”, helt utan att använda bokstaven e, och här ger sig Daniel Sjölin in på en liknande stilistisk ekvilibristik. Vid läsningen händer märkliga ting, vilket kan sättas i förbindelse med bokens titel, ”Underskottet”. Bristen på a utgör ju ett radikalkonkret underskott. Det stör i början av läsningen, så man också är observant på de knep författaren använder just för att undvika att använda a. Sollentuna blir Sollentunet osv. Men man vänjer sig. Och denna tillvänjning, menar jag, kan ges en moralisk innebörd. Språket är en civilisatorisk struktur. Med bristen på a tillfogas denna struktur en skada som borde vara störande för att inte säga plågsam.
Men med tillvänjningen följer också en acceptans av skadan, den går att leva med, ja kanske är den till och med sådan att den kan innebära en ny syn på språket och världen, där bristen blir godtagen och så småningom trivial. Daniel Sjölin har om bakgrunden till sin roman klargjort att den tillkommit som en reaktion på det lidande som tycks kunna fortgå utan slut och där människor genom krig och terror blir alltmer oräkneliga offer. Ett tecken av betydelse för Daniel Sjölin var Alan Kurdi, det döda flyktingbarnet, ilandflutet på en strand.
Det finns en huvudperson i ”Underskottet”, en ung man, Severin Stenson, död 2022, nedfrusen och år 2122 uppväckt till ett nytt liv bland de då levande. Till sitt stöd har han sin goda moder Lisbet, också hon, med den tidens terminologi, en ”väckis”. Severin berättar själv, med användning av a, men det finns också en berättare med en mer potent funktion i tillvaron, en ”gerät”, en sorts humanmaskinell intelligens och superkontrollant. Vi följer Severins öden och äventyr, och det går så där för honom, frystekniken har sina brister, som slår tillbaka på väckisarna, som blir lite klena.
De behöver för att hålla sig vitala transfusioner av premiumblod, och det blodet måste ju någon släppa till. En maktrelation som anknyter väl till den samtid i vilken vi lever är etablerad.
Det framtonar alltmer tydligt hur underskottet i romanens titel finns inom människor, och består i en brist på humanitet, inlevelseförmåga och empati. Det finns också i de ekonomiska, politiska och tekniska kulturerna. Det är en formidabel uppgift för litteraturen att påvisa detta. Med ”Underskottet” visar Daniel Sjölin övertygande hur ett sådant ansvar kan se ut.
