[220517] Hon har gestaltat många historiska och litterära kvinnors liv och med stor framgång gjort monologformen till sin specialitet, skådespelaren Lisbeth Johansson. Den här gången gör hon sig till representant för åldrande kvinnor i allmänhet. Men varför blanda in Euripides Fedra?
Ett bra skådespeleri kan ursäkta det mesta. För roligt har publiken, när Lisbeth Johansson inleder ett tre kvällars gästspel med sin monolog Efter Fedra på Hagateatern i forna hemstaden Göteborg. Det är ensamheten och avsaknaden av erotiken, passionen, som spökar efter en stunds krampaktiga försök att framställa tillvaron som ganska ok med gympakort, föreningsliv och barnbarn som livets efterrätt.
Det är en rolig text, kärleksfullt hanterad, med stor igenkänningsfaktor för kvinnor såväl som för män, som hon och Hanna Nygårds skapat på tema ensamhet på gamla dar. Ledsamt nog formar det sig till en förvånansvärt torftig tillvaro mellan sängen, kylskåpet och spegeln i sällskap med de tankar som bubblar upp. Rejält underhållande blir det tack vare Lisbeth Johanssons fysiska och mimiska distanserade förmåga att växla mellan minnets spralliga flicka och nuets trötta och lätt uppgivna åldring med en kropp i förfall och som inte lyckas ersätta det som saknas med något mer stimulerande än en kvällsmacka. Eller är det så att annat av intresse endast ska ses som substitut för ett förlorat sexliv? För övrigt är det väl en sedan länge krossad myt att kvinnor över 65 inte skulle ha sexlusten kvar. Men var göra av den? Det är frågan.
Mytens Fedra i Euripides drama Hippolytos från 400-talet f.kr. är nu varken särskilt gammal eller ensam. Hon är långt yngre än sin man Teseus och obetydligt äldre än hans son i en tidigare relation med en amazonkvinna. Det tragiska förloppet i det dramat handlar om en maktkamp mellan två gudinnor, kyskhetens Artemis och kärlekens Afrodite. Den senare ser till att Fedra blir hjälplöst förälskad i sin styvson, som ingår i jaktgudinnan Artemis följe och inte vill ha med kvinnor att göra, varför något fysiskt möte mellan Fedra och Hippolytos inte äger rum, även om skvallret förmedlar annat och leder till både Fedras och Hyppolytos’ död.
Den scen som här anspelar på Fedras obesvarade passion förefaller därför onödigt påklistrad. Föreställningen skulle klara sig väl så bra den kopplingen förutan. Bra teater är det likafullt.
