Festivalfinal med våld, ömsinthet och teknisk briljans

The Storyville mosquito

[220824] De kom från Kanada, Danmark, Island, Tyskland, Stockholm för att utgöra slutklämmen på den dans- och teaterfestival som varit utspilld sedan augusti 2021 till ett Göteborg som snarare kokade av Hellströmfeber än festivalyra.  Inte ens fenomenala Theater Schaubühne lyckades fylla Stadsteaterns stora salong med sin avancerade tolkning av Édouard Louis kortroman Våldets historia. Till helgen sätter festivalen punkt på scenen Skogen.

Gästspelande scenkonst från andra länder vore än mer sällsynta i Göteborg dess Dans- och teaterfestival förutan.  På senare tid har Theater Schaubühne tämligen ensam fått representera den mer traditionstyngda teaterkonsten. Ensemblen är känd för sina djärva och egensinniga iscensättningar och sin skarpa analys av samtiden. Senast det begav sig i Göteborg var 2018. Då kom de med en märkvärdig tolkning av Henrik Ibsens En Folkefiende för att elda på frågan om vem som har makten över sanningen. Efter sex års turnerande i världen med den uppsättningen slog den ner i Göteborg just när ”Fake news”-debatten tagit fart. En svårförutsedd tajming med andra ord.

ur Våldets historia

Med den nu aktuella iscensättningen av en betydligt yngre berättelse, kortromanen Våldets historia, återkommer man till frågan om vem som äger sanningen. Men romanen utgår från en mer individuell händelse, där en kärleksakt mellan två män brutalt tvärvänder mardrömslikt för att övergå i en våldsakt som inbegriper såväl stöld som våldtäkt och mordförsök.  De två männen, en blond och blåögd Édouard och en mörkhårig och skäggig Reda, gestaltas skickligt och inkännande av Laurenz Laufenberg och Renato Schuch med ett spel som svetsar fast åskådaren till skeendet på scenen. Ett skeende som halkar in och ut ur själva händelsen och Édouards återberättande om vad han varit utsatt för. Nämligen hur han sent på natten efter julaftonen blivit uppraggad av en vacker man med algeriskt ursprung och hur de drabbar samman i ett passionerat och ömsesidigt kärleksmöte, som får en våldsam och skrämmande utveckling som gjord för att spä på fördomar om rasism och homofobi.

Alina Stiegler gör en avslappnad och tvetydig tolkning av rollen som Édouards skeptiska syster, en av dem som får ta emot berättelsen, trots att deras syskonförhållande inte är särskilt hjärtligt.  I övriga roller, som svåger, polis och läkare, uppträder Christoph Gawenda med nonchalant distans till gestaltandet, inte minst när han kliver in i rollen som syskonens städande smått dementa mamma. För att inte tala om hans inledande uppträdande som helt naken under tortyrliknande behandling, en förfärligt otäck scen med risk att inte hinna bli förklarad men kunde rättfärdiga en av de fasta inslagen i scenografin, nämligen en dusch.

Berättelsens gastkramande utveckling ger dock också plats för komik, framför allt ett raffinerat dansnummer av de två män som det hela handlar om. Betydelsebärande är också musikern Thomas Witte bakom ett trumset vid sidan på scenen. Föreställningen upplevs förvisso som lite rörig med sin väv av röster, som inte direkt låter sig genast identifieras, vilket bidrar till spänningen.

Att filmmediet allt oftare tagit plats också i teaterproduktionen återspeglas här genom att Thomas Ostermeier valt att följa Édouard Louis´ berättelse med stora projicerade porträtt på rollfigurerna, tagna med skådespelarnas mobiltelefoner. Bilder ämnade att särskilt belysa den rasism och homofobi som genomsyrar berättelsen. Något som i och för sig framgår de filmade bilderna förutan, likaväl som dess syfte att visa på svårigheten i att behålla sanningen och makten över sin egen berättelse och inte ge ifrån sig en berättelse som kan fogas in i en förenklad världsbild.

Festivalens inledande föreställning, The Storyville Mosquito,  på Stora Teatern byggde i än  högre grad på bilder tagna med mobiltelefoner.  Multimediaartisten Kid Koala (Eric San) tog, tillsammans med ens imponerande grupp artistiska förmågor, oss med på en imponerande allkonstnärlig föreställning om en ung mygga som ger sig ut för att förverkliga sin dröm om att få spela i ett av de största jazzbanden i den stora staden.  Med hjälp av dockor och kulisser i miniatyr på scenen skapas efterhand en film, som live-projiceras på storbild. Allt sker till ett soundtrack av Kid Koala, ett för mig tidigare okänt namn värt att lägga på minnet. Det var väl i och för sig inte avsikten att han skulle dra uppmärksamheten till sig, där han lite undanskymd på scenen åstadkom de ljud från olika instrument som uppträdde i den animerade filmen på storduken. Där växer efterhand fram en rörande berättelse om kärlek till musiken och vikten av samhörighet och gemenskap, där vi får följa myggans strävanden, det ömsinta mötet med Katy, den elaka spindeln och en del andra tecknade figurer. Inte minst kan man följa det fenomenala samarbetet på scenen framför filmduken och den stadsbild i miniatyr som blir till filmade miljöer på duken.  En fascinerande föreställning, både tekniskt och artistiskt med andra ord, som borde ha mötts av betydligt större uppmärksamhet.

Festivalens övriga två föreställningar har den lilla scenen Skogen på Masthuggsterrassen som spelplats, varav den ena kan ses veckoslutet 26 och 27 augusti. Den jag hann upp, Mermaid(s) of the Hypersea, direkt efter mötet med myggan på Stora Teatern, hade vatten som tema och bjöd på en sensibel, musik- och rörelsefokuserad föreställning med och kring en prydlig installation på scengolvet av olikformade delvis vattenfyllda glasföremål, som de två aktörerna, båda dansare och koreografer, förhåller sig till omväxlande med varandra. Det är en föreställning som Snorre Elvin från början skapat endast för en dansare, men inför gästspelet i Göteborg bjudit in ännu en dansare och koreograf, Peter Scherrebeck Hansen, för att förvandla den till en duett. De skapar en ömsint och meditativ stund med ljud av rinnande vatten och musikaliska inslag av sång och ukelele men som för mig snarare framstår som ett work in progress än ett färdigt verk, vars pretentiösa syfte jag måste erkänna att jag hade svårt att med rättvisa uppfatta.

Festivalens avslutning sker inte med trummor och trumpeter på Stora Teaterns scen utan på den lilla scenen Skogen med en soloföreställning kallad Tender Protest Series, av scenkonstnären med masterexamen från Stockholms dramatiska högskola, Mariana Suikkanen Gomes. Enligt förhandsinformationen placerar hon sig i skärningspunkten mellan personliga möten, kollektiva aktiviteter och performativa presentationer. I den här föreställningen säger hon sig undersöka ömhet och sårbarhet i ett arbete tillägnat minnen, ritualer, brandtal, bekännelser och sensoriska spår i en önskan att bryta tystnader, så frön för nya gemenskaper och skapa stunder för vila, kontemplation och kamp. En pretentiös programförklaring som onekligen väcker både farhågor och förväntningar.

▪ Britt Nordberg

Bilder: överst, The Storyville Mosquito / Kid Koala, foto: Mikael Theimer.
Ur Våldets historia, foto Arno Declair
Mermaid(s) of the Hypersea / Snorre Elvin. Foto: Ville Vidø

 

Föreställning: The Storyville Mosquito
Scen: Stora Teatern, Göteborg, gästspel
Musik: Kid Koala
Konstnärlig regi: Corinne Ferrell
Dockdesign: Patrick Martel
Foto: AJ Korkidakis
Språk: Ordlös

Se trailer för The Storyville Mosquito på Youtube

Föreställning: Våldets historia med Theater Schaubühne
Scen: Göteborgs Stadsteater, gästspel
Regi: Thomas Ostermeier i samarbete med David Stöhr
Scenografi och kostym: Nina Wetzel
Musik: Nils Ostendorf
Video: Sébastien Dupouey
Dramaturgi: Florian Borchmeyer
Ljusdesign: Michael Wetzel
Koreografi: Johanna Lemke
Medverkande på scen: Christoph Gawenda, Laurenz Laufenberg, Renato Schuch, Alina Stiegler
Musiker: Thomas Witte

Se trailer för Våldets historia på Youtube

Föreställning: Mermaid(s) of the Hypersea, gästspel
Scen: Skogen
Koncept: : Snorre Elvin
Koreografi: Snorre Elvin i samarbete med Peter Scherrebeck
På scen: Snorre Elvin och Peter Scherrebeck
Kostymdesign: Alecsander Rothschild
Ljuddesign: Nanna Katrine Hansen
Tekniker: Sol Ravn

Föreställning: Tender Protest Series
Scen: Skogen
Av och med: Mariana Suikkanen Gomes
Ljusdesign: Christoffer Lloyd
Bandeira: Maria Stiernborg

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: