[221219] Uddevallasonen Andreas T Olsson har skapat sitt eget universum genom att utveckla en teaterform som i monologens form är en hyllning till scenkonstens bifunktioner. Tidigare har Dramaten varit hans plattform. Den här gången är det en av Stockholms privatteatrar, legendariska Oscarsteatern, som sätter upp hans senaste monolog Kulturbärarna inför en, denna måndagsafton, road publik av huvudsakligen generationen kulturbärare.
Det är nu inte i första hand publiken som Andreas T Olsson har i åtanke i sin föreställning Kulturbärarna. Jomen visst, när han med ett ”respektera din plats i kön” raljerar över de i salongen med bästa platserna, långt fram och mitt i raden, som redan under applåderna försöker tränga sig ut för att komma först till garderoben. För det är just om hen det handlar. Garderobiären, som här får sin position och uppgift gestaltad med en blandning av värdighet, intelligens och komik i de sketcher som raskt avlöser varandra.
Han har tidigare tolkat sufflörens roll, den som orsakade hans inträde till Dramaten direkt från scenskolan på förslag av Gösta Ekman. Han har faktiskt också, på beställning från Hagateatern i Göteborg, skrivit en komedi för två, Amman, som varandes en för många kulturskapare och i många pjäser oumbärlig gestalt, om än något i skymundan. (Amman är tidigare recenserad i denna nättidskrift, alba.nu)
Nu har han tagit sig an att företräda den funktion där scenkonstpubliken lämnar sina kläder före föreställning, i förvissning om tryggt förvar. Den förvissningen kan nog förvirra en och annan i publiken, om densamme hämtar ut en rock som hade, men inte längre har, trasigt foder eller hade en saknad knapp som plötsligt går att knäppa.
Mestadels tar denne garderobiär eller garde robe med pondus och självförtroende plats mellan en lång disk och en klädhängare fylld av diverse rockar, som senare ska visa sig bli recenserade efter sina tänkta bärare. Inte oväntat får sig också kritikern sin släng av sleven på grund av ett block och en penna kvarlämnad i en rockficka. En del publikfriande ordvitsande förstås. Garderobiärens betydelse poängteras tydligt med att t ex ironisera över en osynlig kollega, imaginärt dold bakom disken med en tjock bok, för att ta varje chans att hinna med sina studier i molekylärbiologi.
Andreas T Olsson vidgar dock spelfältet och träder stundom utanför sin disk för att i satirens verbala skepnad företräda diverse andra ouppmärksammade funktioner, vilket kan handla om att välkomna publiken med det traditionsenliga stänga av mobilen och inte glömma sätta på den igen efter föreställningen med en självkritisk kommentar eller företräda en museivakt, en skådespelare som fått rollen som björn på Skansen eller en autografjägares idoga jagande. Visst medlidande får den som stundom somnar mitt i en föreställning och vaknar först i paus och så en hostrapport om en hosta som börjar som ”en liten skakning” och får höra sig omdöpt till Höstrapporten. Kan det månne handla om att en annan monologföreställning dragit fulla hus till Dramaten?
Han är både bildad och vitsig denne Andreas T Olsson, har anammat en egen spelstil som han konsekvent vidmakthåller som god arvtagare till förebilder som Karl Gerhard och Gösta Ekman, denna gång med Claes Eriksson i rollen som vän i salongen. De två senare har säkert inspirerat till den galna uppvisningen med ett stort och tungt blåsinstrument. En mycket försiktig kommentar, nog riktad till politikerna: Kulturen behöver inte bära sig men måste ha de som bär den. Kulturbärarna alltså. Vilka de är, förutom den trogna publiken, återstår att se med framtidens kulturpolitik. En känd privatteater har tvingats ge upp. Ska de bli fler?
Jag hade glädjen att hinna se Kulturbärarna före jul. Men var lugna. Den återkommer någon gång i mellandagarna och tre gånger i januari.
