Händelser att ej förglömmas

Kenneth Gustafson

[230112] Det pågår en kamp mot glömskan på en rad områden. De levande minnena av händelserna kring andra världskriget är i utdöende men har nu all anledning att påminnas om. Förnekelse och historieförfalskning blir lätt sanningens ersättare. För snart ett år sedan utbröt återigen krig i Europa. Om det sprider sig är frågan om den roll som Sverige då kommer att få iklä sig har något att lära av sin position under 1900-talets två världskrig.

Litteraturen kring andra världskriget är omfattande. Många har på olika sätt vittnat om den roll som Sverige spelat under sin neutrala flagg. Framför allt fick den svenska politiska debatten känna av en allt hårdare ton. Stor förvirring uppstod inte minst när Tyskland och Sovjet en vecka före det oväntade krigsutbrottet 1939 plötsligt ingick en så kallad nonaggressionspakt och därmed tillintetgjorde den fredspakt som var i vardande mellan Sovjet, Frankrike och England. Denna överraskande och högst tillfälliga förbrödring mellan Sovjet och Tyskland resulterade i skärpta tonlägen i den svenska debatten, inte minst mellan de norrländska tidningarna som antingen tog ställning för Hitler eller Sovjetkommunismen och till slut inte lät sig nöja med pennan som vapen utan med att tidningen Norrskensflamman i Luleå den 3 mars 1940 utsattes för ett bombattentat som skördade fem liv.

Denna händelse, utredning av skuldfrågan och påföljande rättegång är ett av huvudkapitlen i den bok som författaren Kenneth Gustafson 2022 gav ut under rubriken Bombattentat och interneringsläger. Med stegrande spänning redogörs för detektivarbetet via protokoll och tidningsartiklar fram till att det till slut gick att bevisa att det inte var en olyckshändelse utan ett grymt attentat och det med kännedom om att det i huset bodde människor som låg och sov när det hände, varav fem inte gick att rädda. Det visade sig inte, som vid dagens sprängdåd, handla om anonyma ligister utan om ett attentat initierat av en redaktör från en konkurrerande tidning samt representanter från polis och militär. Bland handlingarna har också förekommit ett brev från en fänrik som med stor ånger inför sin pappa erkänt att han deltagit i attentatet. Det ska till och med ha förekommit en sorts generalrepetition av förloppet. Det är en skrämmande händelse som boken detaljerat och med noggrann källredovisning påminner om. Samma år var det som Sverige tvingades släppa igenom tyska transporter av krigsmaterial och soldater till Norge och Finland.

Som kuriosa låter författaren oss veta, att den som ledde den noggranna utredningen av bombdramat i Luleå, Harry Söderman från det nybildade Kriminaltekniska institutet i Stockholm, sedan 1939 hade en sekreterare vid namn Astrid, som sex år senare debuterade som författare med boken om Pippi Långstrump. Mot slutet av boken får vi dessutom veta att Gestapo hade ett högkvarter i Luleå, enligt uppgifter i boken ”Det här är en svensk tiger” av Aron Flam.

Bokens andra huvudkapitel utgår från Adolf Hitlers maktövertagande 1933 och reaktionerna det väckte i den svenska pressen, organiserandet av nazitrogna rörelser och efter krigsutbrottet uppförandet av interneringsläger för ”oliktänkande”, vanligtvis personer som stämplats som kommunister samt införandet av censur av både tidningar och böcker. Här förekommer en hel del citat ur press och litteratur. Mest klarsynt tycks den tyske författaren Heinrich Heine ha varit med sitt legendariska uttalande ”där man bränner böcker, bränner man till slut människor.” Att liberala Göteborgs Handels och Sjöfartstidnings chefredaktör Torgny Segersted tillhörde de mest kritiska mot såväl nazismen som antisemitismen blir man också påmind om medan en stor del av den liberala pressen intog en betydligt försiktigare hållning.

Boken är en intressant, engagerad och lättillgänglig blandning av händelser och uppfattningar. Så till exempel erinras om att det mellan 1940 och 1942 genomfördes razzior mot kommunister utan att någon landsförrädisk verksamhet lär ha påvisats.

Kenneth Gustafsson har tidigare gjort sig känd för sin forskning om 1700-tals författaren Thomas Thorild. I stället för att, som först varit hans tanke, fortsätta på den vägen valde han att gräva djupare ner i några händelser under andra världskriget med hjälp av alla de mer eller mindre svårillgängliga källor som funnits att tillgå. Det skulle emellertid leda för långt att försöka redogöra för hela innehållet i den här lilla boken när det gäller Sveriges förhållande till det krig som ödelade en stor del av Europa med upp till 60 miljoner människooffer, däribland mord på mer än fem miljoner av judisk härkomst. Som slutackord ger boken en rejäl tankeställare inför uppräkningen av den palett av mer eller mindre kortlivade ”nazistiska och radikalnationalistiska rörelser” som trots det tyska nederlaget uppstod efter kriget.

Frågan som en bok av detta slag väcker är förstås om man kan lära av historien eller om det kanske är lika bra att glömma i tron att historien inte upprepar sig. Eller? Svaret blir i alla fall, att kunskap är bästa medlet mot att låta sig förföras av ”alternativa fakta”. Kenneth Gustafson drar med denna bok sitt strå till stacken men ställer själv i sitt förord frågan om en sann historia är möjlig.

▪ Britt Nordberg

Bilden: Kenneth Gustafsson. Foto: Britt Nordberg

bokomslag

Kenneth Gustafson
Bombattentat och interneringsläger
Händelser i Sverige under andra världskriget
Dies Irae förlag, Kungälv 2022

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: