[230309] De scener i Västra Götalandsregionen som kan vänta besök av Göteborgsoperans uppsättning av Gaetano Donizettis komiska opera Don Pasquale är att gratulera. Trots samma förlaga som stora scenens Die schweigsame Frau kunde den inte ha utfallit mer annorlunda. Här kan man tala om att kunna vara skriven idag och att det inte är storleken som avgör.
Operans lilla scen har anpassats att dels rymma en fyrmannaorkester, ge spelutrymme för fyra sångare och en scenografi med flera ”rum”, som inte kräver mer ändring än tillfälliga förskjutningar av en dominerande cyanfärgad trepersonssoffa, förflyttning av ett antal bokhögar, en pall som tillfälligt norpas från en av musikerna samt att tillfälligt smycka scenen med ett konstgjort buskage inför ett väntat kärleksmöte utomhus. Baksidan av den bardisk, som är en av hemmets mötesplatser, rymmer samtidigt det piano som Per Larsson hanterar i den kvartett på scenen som svarar för musiken. Allt med tanke på att kunna fungera på olika scener i regionen. Genialt.
Samtiden gör sig framför allt påmind via ett par monitorer som återger sms som de inblandade sänder till varandra men också via det av Sven-Hugo Persson till dagens svenska översatta librettot. Intrigen har annars i stora drag samma innehåll som Strauss-operan.
Don Pasquale heter här den ogifte man som ska luras in i ett äktenskap. Men han är varken hörselskadad eller surkart. I stället uppträder han som en rejält självmedveten, narcissistisk bodybuilder, som basen Markus Schwartz ger kropp och röst åt med kraft i stämman, bus i blicken, fenomenal energi och utstrålning. Han tycks med sitt utstuderade skådespeleri som gjord för denna utpräglat komiska roll.
Rollen som vännen och terapeuten som ska skaka fram en hustru åt honom och samtidigt hjälpa brorsonen Ernesto (Viktor Johansson) att få både arvet och sin älskade Norina (Anna Forsebo) görs framgångsrikt med glimt i öga och röst av Mattias Ermedahl. Han har setts i en mängd roller på Göteborgsoperan och andra scener och anlitas också som regissör. Hans ljusa, kultiverade baryton gifter sig bra med Schwartz´ lätt vulgära vokala dominans.
Särskilt förtjänar tenoren Viktor Johansson att framhållas i rollen som den snopne fästmannen Ernesto som får se sin käresta ”gift” med sin farbror tills allt reder ut sig. Han gör fina tolkningar, både mimiskt och vokalt, av de olika känslolägen som rollen försätts i under den pågående härvan. Och så denna svåra roll som kvinnlig spelbricka, som här görs av sopranen Anna Forsebo med nära till ett expressivt skådespeleri och höga toner. Ett raljerande med begreppet feminist förklarar valet av premiärdatum, den 8 mars.
Uppsättningen påminner om någon av Shakespeares förväxlingskomedier.
Att en opera buffa med fyra komiskt begåvade sångare kan bäras till fullo av en ensemble på bara fyra musiker och åtta instrument, som med känsla levandegör Donizettis musik, är imponerande.
