Otäcka bilder mitt i Sverige – med tjugo års mellanrum

bild ur På Hvidtfeldstak bodde vi

[230430] Ibland utkristalliserar sig en bild av ens land som man inte känner igen och vad gör man då? Hur reagerar man? Hur kan polis och myndighet komma åt det nya gängvåldet som arbetar med en hänsynslös effektivitet, inkapslad i en svåråtkomlig maffia präglad av en råhet vi inte är vana vid och därför har svårt att förstå, än mindre hantera?

Och i fallet tjugo år tillbaka: i vilken utsträckning kunde polisen ha förutsett våldskapaciteten under de planerade demonstrationerna vid EU-toppmötet 2001 och därmed förebyggt våldet? Stora gatudemonstrationer hade dock varit en vanligt förekommande del av stadsbilden sedan över trettio år tillbaka. Nu visade de sig många gånger stå handfallna och i efterhand måste man konstatera att det var rena turen att ingen fick sätta livet till, även om en enskild ung man, Hannes Westberg, fick såväl livshotande som livsvariga skador.

När en samhällsstämning trappas upp i kollektiva dimensioner dröjer det inte länge förrän sunt förnuft inte längre råder och utvecklingen blir oförutsägbar. Hur skall då de efterkommande domarna avvägas, rättvisa skipas? Femtio poliser plus hästar skadade, nittio demonstranter, fem hundra gripna och dömda för våldsamt upplopp, polisen frikänd från brott vid en sammanräkning.

Två filmer söker skildra två mycket olikartade situationer men som båda genomlevts med likartad ofrivillig oskuld, vilket givetvis är oerhört värdefullt att det görs. Var för sig är de båda filmerna viktiga dokument för kommande studier och diskussioner, som det är av nöden att vi blir klokare av.

Det går t ex inte att tala om demokrati och yttrandefrihet när dessa båda tings grundläggande förutsättning, fredliga och eftertänksamma samtal, inte längre är för handen. Många av de yttranden som förs fram i filmen På Hvidtfeldtska bodde vi upplevs i dag, och för den skull även när de ägde rum, fruktansvärt naiva, plågsamt självupptagna och genomgripande oprofessionella. En folkmassa som är upphetsad och i kraft av sin upptrissade vrede tillåter sig att spränga alla gränser, kan naturligtvis från ordningsmaktens sida inte hanteras med silkesvantar eller förvänta allmänhetens respekt. Ytterst är det frågan om revolutionstänkandets mekanismer och psykologi och revolutioner slutar bara sällan i långsiktiga eller konstruktiva lösningar. Många av demonstranterna var förberedda på hårda tag med vadderade skyddsoveraller och hjälmar. Andra kallade sig det ’svarta blocket’ och var aktivt inställda på våld. Unga deltagare jag pratade med satt och grät uppe vid Götaplatsen, så besvikna var de på hur allt hade utvecklats. De hade trott de skulle delta i en jättelik fest, en karnevalsartad jätteprotest mot allt de tyckte gick åt fel håll! Mer välartikulerat än så var det inte.

När man i dag lyssnar till vad
demonstrationsdeltagarna, som presenteras som blivande läkare, advokater m fl i sin ungdom hade att säga om ’världen’ kan man inte låta bli att dra på munnen. En film kan inte heller göra hela deras personligheter rättvisa. Än värre blir det för polisen, som över huvud taget inte får några ansikten eller ges tillfälle att framföra åsikter att minnas; inga frågor ställs som givit möjlighet att motivera valen inför en nutida publik. Det är den avgörande svagheten med På Hvitfeldtska bodde vi, vilket fäller den som seriös journalistisk dokumentär. Mannen som då var på allas läppar, Håkan Jaldung, nämns inte förrän i sluttexterna.

Jag var högst närvarande i dessa förlopp eftersom jag redan då bodde på Avenyn och var förhindrad att gå ut och in i mitt hem utan stora bekymmer. Dessutom arbetade jag vid tidpunkten som terminalarbetare på posten och var tvungen att ta mig hemifrån med jämna mellanrum. Situationen möjliggjorde dock (om än fragmentariska) samtal med enskilda polismän och deras oro och nervositet är inte något man glömmer i första taget. Jag hade tidigare levt i Italien under flera år, där hade tongångarna varit minst sagt annorlunda. Jag hade därtill stått i ledningen för ’Stoppa matchen’-aktionen i Båstad 1968 och hade tydligt i minne hur noga vi gick till väga för att undvika att något urartade, vilket jag efter de nuvarande händelserna redogjorde för i bl a Göteborgs-Posten. Jag vill påstå, att den enskilde polismannen 2001 var fullständigt oförberedd på hur han eller hon skulle hantera en sannolikt våldsam situation när de stod inför en oundviklig fysisk konfrontation och att alldeles för många av demonstrationsdeltagarna var skrämmande likgiltiga angående vikten av att undvika våld och följa på förhand ingångna avtal.
I efterhand skall vi känna stor tacksamhet över, att tragedin inte blev långt större än den blev.

ur bulletsDå konfronteras vi med en klarare och samtidigt långt svårare situation i skildringen av unge Abdel i Bullits, som ser sina framtidsplaner grusas av en nedbrytande omgivning i sin egen familj och av ”kompisar” som inte vill annat än frama honom som ett redskap, en nyttig idiot som man kallar det. Han har alla möjligheter att förverkliga sin dröm om att bli veterinär med sin lärares engagerade stöd, men allt dras i smutsen av förvirrade och släktberoende föräldrar, beskäftiga socialsekreterare utan verklighetsinsikt – allt arbetar i fel riktning och Abdel försvinner ur synfältet i en av gängets bilar för att aldrig återvända. I vart fall inte som den han var.
Såväl Abdel och hans lärare Ali spelas utsökt och med en hjärtskärande konsekvens av Thomas Samir och Kardo Razazzi.

Det är berörande, viktiga filmer som man hoppas i dag ger upphov till samtal och lösningar av en helt annan kaliber än vad som var möjligt för tjugo år sedan och som fortfarande är så svåra att realisera.

Eftersom våldet, verbalt som fysiskt, alltid är den konstruktiva tankens värsta fiende, vilket angreppsmännen bara är alltför medvetna om, vilket får förutfattade meningar att florera fritt, när identitet blivit viktigare än fördjupad reflektion.

▪ Kjerstin Norén

Bilden överst: Ur På Hvitfeldtska bodde vi. Under: ur Bullets

På Hvitfeldtska bodde vi
regi: Nils Petter Löfstedt
Sverige 2023

Bullets
regi: Peter Pontikis
Sverige 2023

Den 9/5 samtalar Christer Wigerfeldt med bl a Kjerstin Norén om stämning och samtalsklimat i förbindelse med olika politiska och kulturella händelser i slutet av 1960-talet och framåt: Båstad-demonstrationerna, Röda Bönor, Tältprojektet. gruppteaterrörelsen mm på Majornas Bibliotek vid Chapmans Torg kl. 19.00

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: