[230509] Sprängkullen var ett allaktivitetshus i Göteborgs centrum. För många av oss som var aktiva där innebar engagemanget där att drömmar om att vara en del i en gemenskap, solidaritet och möjlighet att utifrån egen kraft bygga upp verksamheter kunde förverkligas. En dröm som under en period slog in.
Många av dem som är gamla nog att minnas Sprängkullen ser det kanske bara som en konsertlokal, ett ställe som hyrdes ut till musikevenemang av olika slag, vilket var vad det blev på slutet. När Sprängkullen bildades 1974 var det för ett bredare mål: att förverkliga ”drömmen om ett eget hus” för den sorts radikala ungdomskultur som växt fram sedan 60-talet.
Föreningen – Ett hus i Centrum – bildades som en följd av kampen om Hagahuset, som hade varit ett slags allaktivitetshus i kommunal regi, men då verksamheten blivit allt mer kontroversiell för förvaltningen stängdes det till slut. Att många besökare använde droger blev huvudargumentet. Personal och besökare ockuperade huset i två omgångar hösten 1972, i samband med avskedshot som sedan ledde till strejkhot och demonstrationer. Säkert har många hört talas om ”Hagahusockupationen” – som alltså egentligen var två.
Konflikterna fortsatte in på nästa år tills aktivisterna fick löfte om nya lokaler. På våren 1974 fick de överta en gammal danslokal på Sprängkullsgatan och bildade en självständig förening för att driva verksamheten. Så småningom kom allt större delar av fastigheten att disponeras av den nybildade Sprängkullsföreningen och förutom konsertverksamheten växte andra aktiviteter fram såsom teaterföreställningar, filmvisningar, caféverksamhet, tryckeri, replokaler för musikband, bokcafé, mörkrum, lekverkstad m.m.
Föreningens verksamhet finansierades av medlemskorten (ca 8000 medlemmar när föreningen var som störst), av caféet och biljettintäkterna. Därför kunde den drivas utan kommunala bidrag och utan alkoholförsäljning (vilket t.ex. jazzklubbar ofta var beroende av). Senare under 70-talet lär den ha varit den största musikarrangören i Göteborg, och den var också drivande i utvecklandet av en riksorganisation för icke-kommersiella musikföreningar – Kontaktnätet, som senare fick sitt kontor i lokalerna. Att kampen för Hagahuset och ockupationen ledde till seger i den bemärkelsen att aktivisterna fick möjlighet att bygga upp ett eget hus på sina egna villkor blev en framgångsberättelse som gav stolthet och hopp och som blev en inspiration även för oss som kom till föreningen utifrån och inte hade någon förstahandserfarenhet av Hagahuskampen. Den ledde till några lärdomar som blev nästan självklara utgångspunkter för verksamheterna:
- Kamp lönar sig,
- Att förlita sig på egen kraft och egna initiativ istället för att överlämna ansvar till politiker och tjänstemän
- Droger är en riskfaktor som måste hållas borta från verksamheten (det gällde också alkohol, även om föreningen inte kan betraktas som en nykterhetsförening.)
- Framför allt: den som vill påverka beslut måste själv delta i arbetet
Sprängkullen var inte bara ett spelställe för den nya musikrörelsen (som inte enbart bestod av musiker utan också av andra kulturyttringar) utan lika mycket en aktivistförening. För många av oss som engagerade oss där blev det ett alternativ till att arbeta i någon av de partiliknande vänstergrupperna, eller att välja en av de olika solidaritetsrörelser och aktivistgrupper som fokuserade på var sin huvudfråga.
På Sprängkullen kunde vi engagera oss i flera olika frågor samtidigt, arrangera demonstrationer till stöd för olika strejker och befrielserörelser och protestera mot brister och inskränkningar i de demokratiska rättigheterna. Vi såg oss som ”neutral mark” mellan de olika vänstergrupperna, och samarbetade med Afrikagrupperna, Chilekommittén, Centralamerikakommittén, Folkets Bio, Folkkampanjen mot Kärnkraft, Göteborgs Miljögrupp, Hamnarbetarförbundet, KRUM, Palestinska Arbetarförbundet, RFHL och många andra grupper. Att driva ett kulturhus gav också möjlighet och inspiration till att själva skapa musik, teater, fotoutställningar, affischer, film m.m. Och dessutom vana vid att snabbt tillsammans lösa problem – behövde man en tidskrifthylla eller ett mörkrum var det bara att bygga dem.
Sprängkullen var en engagerad aktör i samhället och när Kungstorgsockupationen planerades blev det självklart att ta aktiv del i den. Till exempel såg den nybildade filmgruppen med stort självförtroende ett strålande tillfälle att träna sin färdighet att dokumentera (gruppen hade inte hunnit göra det i någon större utsträckning tidigare.
MEN VAD VAR MUSIKRÖRELSEN EGENTLIGEN?
Som det väl framgår av beskrivningen av Sprängkullen här, handlade det inte bara om musik. De aktiviteter som Sprängkullen och besläktade kulturrörelser ägnade sig åt hade växt fram ur vad som ibland har kallats ”ungdomsupproret”, ”alternativrörelserna” eller ”68-rörelsen”. I de snabbt moderniserande välfärdssamhällena i Amerika och Europa blev det inte självklart för ungdomar som var på väg att bli vuxna att anpassa sig till föräldragenerationens livsstilar, ambitioner och värderingar som formats under helt annorlunda förhållanden. Inom kulturen var de livsmodeller och förväntningsmönster som erbjöds ungdomarna fortfarande ofta kalkerade på tidigare generationers. Samhällets inriktning på konsumtion ”konsumtionssamhället” väckte reaktioner hos ungdomar som alltmer började leta efter egna och alternativa livsambitioner. Vem ville drömma om att hänga upp vitare tvätt än grannen när hela världen höll på att komma inom räckhåll?
Eftersom Sverige blivit allt mer amerikaniserat under 50-talet blev kontrasten skarp mellan första vågen av amerikaniserad ungdomskultur (rock’n’roll, Coca Cola, raggarbilar och motorcyklar) och den andra engelsk-amerikanska vågen (Beatles, Dylan, alternativmoden, popkonst och musikfestivaler). Denna våg kom snabbt att radikaliseras av kärnvapenhotet och motståndet mot Vietnamkriget. Ibland uppstod våldsamma konflikter mellan grupper ur dessa två olika ungdomskulturer. T.ex. försökte ett antal raggare angripa Hagahuset under ockupationen. Amerikanska flaggor var en tydlig symbol för skillnaden mellan de två kulturerna: en positiv drömbild för raggar- och mc-kulturerna och en hatad symbol för imperialistiska övergrepp för åtminstone de radikalare delarna av den andra vågen.
Många musiker inom den progressiva musikrörelsen fick en stark ställning inom det svenska musiklivet. En kanske avgörande orsak till detta var att den svenska populärmusikbranschen befann sig i en stagnationsperiod där hårt mallade genrer dominerade: topplistemusiken som var segregerad emellan ”Tio i Topp” där svenska artister måste tävla med engelska och amerikanska världshits på deras språk och villkor, och ”Svensktoppen” som dominerades av ganska traditionell schlagermusik på svenska. Behovet av att kunna dansa till musik begränsades av byråkratisering (kravet på danstillstånd) och kom snart också att delas mellan två mallade fåror: diskoteken (utan livemusik) där man kunde dansa som man ville, och dansbandsmusiken, där både musiker och publik kom att få anpassa sig till vad som förväntades av situationen. Runtomkring i Sverige bildades popgrupper som inspirerades av drömmen att själva delta i den musikexplosion som allmänt uppfattades som ett uttryck för deras egen generation, och där levande exempel på de nyskapande musikstilarna kunde upplevas på folkparker över hela landet.
När Sveriges Radio utlyste en popbanstävling över hela Sverige 1964 anmälde sig När Sveriges Radio utlyste en popbanstävling över hela Sverige 1964 anmälde sig 324 grupper. 1966 var de 580, men efter 1969 var musiktävlingar inte längre populära. Av de deltagande grupperna under dessa år fick 56 grupper skivkontrakt och minst lika många till kom senare också att få göra skivor. Ändå blev det inte så många som fick en framgångsrik karriär – de utländska artisterna fortsatte att dominera och snart var det bara ett fåtal svenska grupper som skivbolagen valde att fortsätta satsa på. Vart tog alla andra förhoppningsfulla musiker vägen? Flera musiker som deltagit i poptävlingarna dök så småningom upp i musikrörelsen, i grupper som Fläsket Brinner, Rekyl, Kebnekaise och Hoola Bandoola, och många hamnade säkert i dansbanden eller fick fortsätta spela på sin fritid.
När den svenska musikrörelsen definierade sig som ”icke-kommersiell” handlade det egentligen om en hel livsstilsprotest, ett avståndstagande från den värld där inget skulle få bli producerat om det inte skapade profit. De musikfester som anordnades i Uppsala, Stockholm (Gärdesfesten osv.), Göteborg och snart över hela landet avsåg att skapa tillfällen för gemenskap, inte att förränta någons kapital, och de ”hus” som skapades av denna rörelse uttryckte kanske på sätt och vis en dröm om en slags permanenta musikfester. Även om de hus som etablerades blev ganska beroende av inkomster som de mer eller mindre professionella banden genererade, så skapade de en miljö där nya musikaliska (och andra konstnärliga) drömmar kunde väckas, där man kunde inspirera varandra till nya projekt och knyta nya kontakter.
Det var inte bara på de orter där det byggdes upp alternativa kulturhus den alternativa musikrörelsen nådde fram. Även på många mindre orter genomfördes ofta musik och kulturfester, och när Kontaktnätet för icke-kommersiell kultur (Numera Kontaktnätet för ideella kulturföreningar) bildades 1974-75 deltog ett femtiotal föreningar från hela landet. Därmed kan man säga att musikrörelsen nådde en stor andel ungdomar i landet och med den spreds hoppet om gemenskap och tilltron till möjligheten att tillsammans skapa något nytt.
