[230514] Det ligger en dokumentär på SVT Play just nu, När våren kom till Butja, som ger en utmärkt fond till den misär krigen Ryssland för gentemot sin omgivning medför och de mänskliga konsekvenser de får. I Adas Teaters föreställning Mama Zoya, Belarus, porträtteras ett kvinnoliv i en tidigare fas av förtrycket i skuggan av ett samhälle i förfall där tre skådespelerskor, Fia Adler Sandblad, Lisbeth Johansson och Sviatlana Haidalionak med rockkonsertens energi berättar historien om hur flickan och så småningom kvinnan Zoya genomlever en kamp i umbäranden som är svåra att omfatta för den som fullständigt skyddats från sådana verkligheter.
I en berättarteknik som kombinerar det rytmiska talets tempo med fysiskt skulpturala positioneringar matas fakta fram som ingen kan vara oberörd av.
Det är historien om ett samhällsprojekt, det sovjetiska, en framtidsvision som misslyckas och går i graven och som till följd av alla lidanden och påfrestningar det åsamkar långsamt knäcker en kvinna som från början var utrustad med till synes oändliga resurser i såväl arbets- som privatliv. Hon är sprängfylld med uppslag och initiativ, hon är ett fullblod även i privatlivet, men verkligheten äter henne tills hon spricker mentalt och till slut bara sitter och morrar, övergiven i en vänthall till ett absolut ingenstans.
Allt detta berättas mot en visuell fond av avsked i form av kontinuerligt lyftande flygplan som genom livet fört Zoya till den ena platsen efter den andra utan att hon egentligen nått någonstans. Det är en stenhård personhistoria om en kvinnas sakta försvinnande.
Det är en nedslående berättelse, men den bärs av en vrede som stannar kvar genom föreställningens slutliga uppmaning att tänka efter. Vart de tankarna skall leda i dagsläget som blivit vårt är det inte lika lätt att uttala sig om. Den episodiska teaterform som kommer till användning i Mama Zoya, Belarus matar fram en faktisk historia som blir gripande genom aktörernas vitalitet och påtagliga närvaro i det oerhörda men inte kan undgå att hänga en smula i luften vad angår alla de komplexa samband som den involverar. Jag saknar några utifrån kommande inslag, sånger kanske, som kunde ge ny och annorlunda färg till det vi får oss berättat på det sakliga planet.
Men det är detaljer. I huvudsak är det resultatet av ett imponerande arbete vi får ta del av. Ett möte mellan olika kulturella världar som försatt sig i ett viktigt samtal med varandra, på såväl ett mänskligt, politiskt som ett konstnärligt plan.
