[230629] Det är en ovanligt bister vinter i turistorten Sokcho, på östkusten, sex mil från den 38e breddgraden och gränsen mot Nordkorea. En tjugotreårig kvinna med koreansk mor och fransk far arbetar på ett litet pensionat, hon gör lite av varje, städar och lagar mat. Till pensionatet kommer en serietecknande fransman i femtiofemårsåldern, för att finna lugnet men även uppslag till den kommande delen i sin serie om en rundresande arkeolog. Han behöver lugn och ro, då har han kommit till rätt ställe svarar hon sarkastiskt. Själv längtar hon möjligen bort, men vet nog inte riktigt vart. Kanske till sina franska rötter. Fadern har hon aldrig levt med, men han har ju satt spår i henne bland annat med sitt västerländska utseende. När hon är på restaurang med fransmannen tilltalas hon på engelska.
En kväll ber hon mannen läsa ett stycke ur en bok han talat om
”Jag hade redan slutit ögonlocken. Han satte i gång, noga med att artikulera orden väl. Texten var för svår. Jag fokuserade på tonfallet i hans röst. En annan röst, långt bortifrån. Ekot av en kropp som var kvar på andra sidan jorden.”
Elisa Shua Dusapin, född i Frankrike 1992, med fransk far och koreansk mor debuterade 2016 med Vinter i Sokcho, som nu kommit i svensk översättning av Lisa Marques Jagemark för Ersatz räkning. Den hundratjugo sidor korta romanen har blivit rikligt belönad och bland annat fått USAs prestigepris National Book Award.
Romanen och parets relation börjar minst sagt trevande för att inte säga motvilligt, åtminstone från mannens sida. Men långsamt smygande närmar de sig varandra, och både deras samvaro och texten intensifieras, laddas med diverse känslor.
När så lite händer mellan dem sätter ens fördomar direkt igång och undrar över om och när det ska bli ”någonting” mellan dem, och på vad sätt författaren kommer hantera det hela. Sådana tankar brukar jag inte tycka om att få, men här fungerar det skapligt genom den spänning som författaren bygger upp.
Dusapin skriver föredömligt koncentrerat, med fina detaljer som tecknar scener och stämningar från pensionatet och staden och dess omgivningar. Känslan i berättelsen; subtil, långsam och med en lätt filosofisk touch får mig att tänka på Alain Tanners filmer, men utan att riktigt kunna sätta fingret på varför. Men att inte mycket händer på ytan utan mest därunder, är rimligen en sak.
Flera teman dyker upp lite så där i förbigående; exempelvis det här med skönhetskirurgin, och att kriget mellan Nord och Syd faktiskt inte är avslutat ännu. Det händer att militären skjuter på folk som kommer för nära gränsen, eller simmar över/förbi den.
På pensionatet bor en rikligt bandagerad kvinna, en av många i Sydkorea som låtit skönhetsoperera sig och som här dragit sig undan för att läka sitt sönderskurna ansikte. Det verkar närmast ha blivit en folksjukdom i landet, redan i tonåren tycker många att man alltid kan justera någon del av ansikte eller kropp för att bli helt perfekt. När den namnlösa jag-berättaren träffar sin mamma eller moster blir hon ständigt bedömd fysiskt, och inte särskilt märkligt har hon också svårt att acceptera sig själv och sin kropp som den är.
Kvinnan får alltmer känslor för serietecknaren, söker hans närhet, vill gärna hjälpa till. Men det är inte lätt att säga vad mannen känner för henne, han verkar tydligt motsträvig.
Plötslig extremkyla gör att värmeaggregaten på pensionatet slutar fungera och hon tvingas byta rum till ett i samma avdelning som fransmannen, bara en pappvägg mellan dem. På kvällen ligger hon och lyssnar på hans penndrag och blir svartsjuk på kvinnan han berättar om. Som blir formad av hans hand
”Han fick inte lov att ge sig av. Åka härifrån med sin berättelse. Visa upp den på andra sidan jorden. Han fick inte lov att överge mig med min, som skulle torka ut på klipporna.”
Den besöker en dag Ingenmanslandet mellan Syd- och Nordkorea. De ser kulsprutor sticka fram från andra sidan, och hon säger att stränderna i Frankrike nog är mer inbjudande. Han svarar att han inte gillar stränderna i södra Frankrike, att han föredrar dem i norr, i Normandie ”De bär också spår av krig.” Var på hon sårad svarar att kriget hos dem är slut sedan länge
”Kriget passerade era stränder och bär spår av det, men livet har gått vidare. Våra stränder väntar fortfarande på att kriget ska ta slut, det har pågått så långe att vi har börjat tro att det inte längre finns, så vi bygger hotell och hänger upp ljusslingor, men allt är falskt. Det är som ett tunnslitet rep över en avgrund vi balanserar på som på lina men vet aldrig om det kommer att brista, vi lever mitt emellan, och vintern tar aldrig slut!”
Det blir en del om mat och matlagning. Modern är fiskhandlare, men också auktoriserad på att tillaga en fugu (kanske mera känd i Japan). Den speciella blåsfisk känd för sitt dödliga gift, en rätt man inte fixar till från höften. Jag-berättaren lagar mat på pensionatet, men mannen vägrar att äta där, han köper istället med sig något från affären. Men han lovar till slut att som tack för all hjälp äta en middag med henne; hon lagar då fugu.
Mannen pratar om sin stil och ”taktik” när han tecknar, i blyerts eller tusch. Hur han tecknar och tecknar till den absoluta linjen framträder. Till varje stad han reser tecknar han in den platsen i sina berättelser, och även de eventuella möten han upplever. Och kanske kan romanens sista stycke ”sammanfatta” hans tid i Sokcho. Ärret i texten nedan återfinns på den unga kvinnans lår. Hon går en kväll in i hans rum, ser hans teckningar
”Berättelsen blev alltmer utspädd. Den späddes ut mellan mina fingrar, liksom flackande under min blick. Fågeln blundade. Det var bara blått på papperet nu. Ark täckta av azurblått bläck. Och mannen på havet, planlöst irrande genom vintern, lät vågorna svepa över honom och i hans kölvatten skymtade formerna av en kvinna, axel, mage, bröst, svank, vidare tills bara ett tunt streck återstod, en bläcklinje över låret, som hade ett långt, smalt
ärr
ett penselsnitt
över fiskfjäll.”
