[230706] Den 8 juli är det på dagen 100 år sedan Göteborgs botaniska trädgård invigdes som en del av stadens stora Jubileumsutställning 1923. Min senaste upplevelse av denna unika trädgård var under innevarande års längsta dags sista timmar i en guidad föreställning med trädgårdens olika områden som naturens egna scenografier av och med kören Rabalder. En tid därefter återser jag Göteborgs kammarkör med en repertoar som studsar mot målningarna i Bohusläns museums konsthall. Två säregna exempel på hur körmusik berikar sig och vise versa som medspelare i en befintlig rumslig kontext.
Att sjunga i kör kan vara så mycket mer än att stå i grupp med de olika stämmorna utplacerade spänt iakttagande körens ledare. Själv har jag inte ens snuddat vid tanken att ingå i ett sådant kollektiv efter att tidigt i livet blivit klassad som sångoduglig, därmed också förblivit lite avundsjukt ointresserad av körmusik med vissa undantag. Efter Gunnar Erikssons konsert i Uddevalla nyligen med Göteborgs kammarkör ramlar ur min bokhylla en skrift som gjordes när kören 1988 fyllde 25 år och den legendariske musikskribenten Ingmar Glanzelius i en kort artikel förklarar varför han aldrig hade tyckt om körsång förrän han upptäckte körledaren Gunnar Erikssons säregna taktik med respekt för det individuella och förmåga att vända ett misstag till en framgång.
Medan detta skrivs får jag till min häpnad kännedom om att Uddevalla kommun i dagarna beslutat tilldela Gunnar Eriksson årets kommunala kulturpris. Att det dröjt tills nu med att denne gränsöverskridande körmecenat, professor och kungamedaljör, efter decennier av nyskapande inom körmusiken, först nu får sin hemkommuns kulturpris, 22 år dessutom efter att han fick den lokala tidningen Bohusläningens dito, kan kanske bekräfta regeln om att ingen blir profet i sin hemstad.
Det ultimata för en körsångare, som också gillar teater, torde kanske vara att ingå i en operakör. Att i stället låta sig inspireras av en redan befintlig miljö och utifrån den skapa berättelser för tal och sång är en konstform, gränsande till teatern, som kören Rabalder utvecklat under en rad år. En kör som jag dock varit okunnig om innan det magiska sommarsolståndet den 21 juni 2023, då jag nyfiket deltar som publik till föreställningen Fanny Grens val i Göteborgs botaniska trädgård av kören Rabalder under ledning av körledaren m m tillika regissören Peter Holmstrand till texter av Calle Bergil.
Vem var då denna Fanny Gren? Det får publiken veta efterhand under en vandrande föreställning som inleds med en engagerad introduktion av skådespelarguiden Lena Nordberg om Änggårdens historia och trädgårdens uppkomst för att därpå slå följe med kören genom trädgårdens generösa mångfald av omväxlande tuktad och vild natur att omringa berättelsen.
Efter en inledande uppmaning att ”lägga ifrån sig” mobiltelefoner samt avsaknaden av någon sorts program blir publiken hänvisad till sin hörförmåga och sitt minne, varför en del av det som berättas och sjungs utmed vägen inte lyckas hänga med till slutet. I ena handen håller jag dessutom ett sittunderlag, som jag visserligen aldrig får användning för, men som ockuperar skrivarhanden. Vid varje anhalt knyts berättelsen om trädgårdens historia alltmer samman med denna Fanny Gren i olika åldrar, hon som med sin man en gång fick överta hela Änggården från sin far och kan sägas vara upphov till områdets utveckling till botanisk trädgård med undervisningssyfte.
Vandringen går via naturskyddad skog med sin berömda vitsippsdal, även om själva sippan som blivit trädgårdens symbol vid denna tidpunkt blommat ut. Därifrån över till mer kultiverade marker med sin mångfald av träd, buskar, blommor, örtagårdar och kryddgårdar. Körens medlemmar uppträder i olika roller, berättar, sjunger, spelar, dansar och agerar trädgårdsskötare, iförda arbetsskjortor, vars rutmönster inte är det andra likt. Det är mycket att ta in. Lite längre in i berättelsen, där naturen blivit mer vildvuxen, uppträder körmedlemmar som naturväsen med horn och klövar, skinn och slöjor eller som självaste näcken vid en tjärn som passeras.
Sagostämningen tilltar. Mörkret tätnar, lättas upp och skapar magi med hjälp av lyktor i en och annan hand. Någon gång samlar sig kören och sjunger samman med dirigent. Jag imponeras av logistiken och förmågan att använda landskapet för sin berättelse, vars höjdpunkt tycks vara när en sagans vita häst passerar med sin ryttare, som tydligen ska motsvara den tillkommande som Fanny Gren drömt om. Vad det egentligt handlade om blev underordnat känslan av att ha upplevt något tämligen unikt, tänker jag när vi sitter med en tallrik soppa efter att kortaste vägen återvänt till ursprungsläget.
Göteborgs kammarkör, med sin numera 60-åriga historia, har jag något större erfarenhet av. Som boende utanför storstad kan det mestadels ha varit i någon av Bohusläns många kyrkor, där man kunnat upptäcka kören inte samlad framför altaret utan utspridd runt väggarna, skapandes ett alldeles eget vokalt scenario. Senast var det dock i Konsthallen i Bohusläns museum i Uddevalla, en ljus och fyrkantig sal med god akustik. Konceptet att placera körens medlemmar runt väggarna gällde även här, medan publiken placerats på stolar utspridda i utrymmet innanför, i viss mån samsandes med skulpturer och videoverk av konstnären Katarina Löfström.
Gunnar Eriksson inleder med att förklara valet av lokal och skärper uppmärksamheten genom att göra en jämförelse mellan körens olika stämmor och koloriten på konstnären Jesper Nyréns abstrakta kompositioner av skimrande kvadratiska eller rektangulära färgfält i målningarna runt hallens fyra väggar. Själv är Gunnar Eriksson, som ofta tidigare, försedd med en melodika, som stundom ger ton eller beledsagar sången. Några av körmedlemmarna är också utrustade med instrument, gitarr, flöjt, trombon, som mer eller mindre improviserande kommunicerar med färgkompositionerna utmed väggarna vid sidan om den för denna kör tämligen klassiska visrepertoaren och jag tror nog att Ingmar Glanzelius kunde ha skickat en ”like” från sin himmel.
Detta kreativa tänkande när det gäller rummets betydelse för skapandet och upplevelsen må ha sina motsvarigheter lite var stans. Frågan är i vilken kontext de här av en tillfällighet sammankopplade representanterna för en körkonst i ständig förvandling kan tänkas uppträda framöver.
