[230712] Sommaren framstår gärna som den tid då drömmar ska förverkligas. Om stoff som drömmar vävs av handlar årets uppsättning på Teater Tofta. Arkivet är en nyskriven pjäs av teaterchefen själv Göran Parkrud. En välspelad föreställning, som formar sig till en mardröm med ett oklart slut som möjligen kan ses som cliffhanger till en uppföljare.
Det fantasieggande loftet på övervåningen av den gamla magasinsbyggnaden till Tofta herrgård har sedan 2010 gjort sig allt mer känd som en professionell sommarteater med en repertoar av såväl klassiskt som nyskrivet. Om dramatikern förra sommaren hette Lars Norén så är det teaterns skapare och konstnärlige ledare Göran Parkrud i samarbete med ensemblen som författat årets produktion. Och nog kan ett och annat tyckas inspirerat av just Norén men också smittat av surrealismens Franz Kafka. Därtill har det en göteborgskt folklig ton som kan föra tankarna till Kent Andersson.
Scenen denna gång utgörs av en fondvägg med spelutrymme framför och publiken på vardera sidan om det. Fondväggen är täckt av en närmast ångestskapande uppsättning klassiska blå A4-pärmar, som knappast används längre. I dessa arkiveras, framgår snart, människors nedtecknade drömmar sedan de lästs och godkänts för arkivering.
Arkivet är bemannat med tre anställda vid var sitt skrivbord framför denna vägg av pärmar. Det smått otidsenliga förstärks av mängden blyertspennor i ställningar på varje bord. Det framgår efterhand att de tre haft sina jobb en längre tid och lärt känna varandras rutiner och även hemligheter. Mycket har de synpunkter på om än inte direkt betydelsen av det egna arbetet tills det blir ifrågasatt. Att de är kopplade till skrivbordet av ett rött rep runt handleden, långt nog dock för att nå fram till köksbänken med kaffebryggaren, tycks mest uppfattas som en trygghet. Denna kaffebryggare och vem som gör bästa kaffet har däremot central plats i samtalen i denna minsta lilla, närmast bortglömda avdelning, i det stora företaget. Att kaffet är gratis handlar snarare om ökad produktivitet än om generositet, har de insett. På frågor om hur den avslutade semestern varit avslöjas snart drömmar som förblivit drömmar, så som det heter i Calderóns 1600-talsklassiker, Livet en dröm (La vida es sueno).
Spelet börjar med att de tre, en efter en, två kvinnor och en man, återkommer efter semestern, och ganska snart låter avslöja sina olika personligheter. Susanna Helldéns Veronica visar sig besitta ett labilt temperament som snabbt kan kasta mellan ytterligheter som våldsam gråt och ohejdat skratt, något hon visat sig vara expert på. Att hennes Veronica inte är lycklig i sitt äktenskap är tydligt. Carl-Markus Wickströms Nils är yngst, osäker med sin identitet, allmänt grabbigt gemytlig med könsordsladdad vokabulär som avfyras när han känner sig provocerad av i det här fallet den välmenande Berit. Hon spelas av Jill Ung med ett långt förflutet i roller på bland annat Göteborgs teatrar. Med sin genuina göteborgska har hon en avväpnande funktion med sina lakoniska konstateranden som att tiden går runt, ingenting förändras, det är bra som det är, bara att jobba på. Framkommer dock att hon delar de andras känsla av ensamhet, sedan hon gjort slut med sin bästa vän Agneta som fått ihop det med Arne, Berits exman.
Mellan löst prat om tidens gång, väder och annat får man förstå att företagets direktör har dött, vilket väckt frågor om vem som ska efterträda honom och vad det är för ändringar i arbetsrutinerna de hört talas om.
Texten är tryfferad med tidsmarkerande kommentarer, dito musikinslag med en obligatorisk julfest som kulmen. Så nog lockar föreställningen till stillsamma skratt för sina kast mellan komik och tragik och sina igenkänningsfaktorer. Den framstår alt mer som ett requiem över svensk arbetsplatskultur under nedrustning.
Det Kafkamässiga infinner sig när en ny springpojke, Gabriel, dyker upp och efterhand avslöjar sig som deras chef, son och efterträdare till den avlidne direktören. Han tycker sig, efter den tid han tillbringat anonymt på Arkivet, likt en spion, ha dragit slutsatsen att avdelningen lika väl kan läggas ner.
Hämnden ska komma en eftermiddag då denne Gabriel (Martin Nick Alexandersson) dyker upp på Arkivet en kväll då endast Veronica är kvar. Det artar sig till en självutlämnande scen som påminner om den Susanna Helldén framgångsrikt utförde i förra sommarens Norén-drama Nattvarden. Här utmanar hon Gabriels manlighet med intima smekningar på sätt som gör att han inte reagerar förrän det är för sent och han befinner sig bunden vid en pelare med det rep som tidigare kopplat henne vid skrivbordet.
Den som i andra akten väntar sig få veta Gabriels öde sedan han övergiven suttit bunden hela natten och förgäves ber att bli lössläppt av den förste som kommer på morgonen, lär få fortsätta undra.
Förslagen de tre har i det nu omvända maktförhållandet pendlar mellan att helt enkelt släppa honom, stänga in honom i förrådet eller offra honom på grund av bristande tro på drömmar. Oklart vilket, samtidigt som de själva dammar av sina drömmar inför utsikten att bli arbetslösa. Ofta förmår, som här, ett bra och träffsäkert skådespeleri kunna överskugga eventuella brister i handlingen.
