[231101] I alla krig blir det civila offer, som regel många – det är ett av flera goda skäl att inte starta krig. Ju fler offren är och ju påtagligare deras lidande, desto starkare tenderar vi att reagera – med avsky, medlidande, sorg. Det är en grundläggande mänsklig moralisk mekanism som vi ska vara tacksamma över att vi har. Tack vare den drar vi slutsatsen av de växande likhögarna och civila förstörelsen att kriget aldrig borde inletts och borde upphöra. Så ser våra reaktioner på kriget mellan Ryssland och Ukraina ut, liksom det som den 7 oktober blossade upp mellan Israel och Hamas. Men medkänsla med de civila offren är inte den enda moraliska mekanismen av betydelse för civila offer i krig, en annan handlar om ansvaret för dessa offer och den är mer komplicerad. I många stycken är den också frikopplad från den likräkning och skadevärdering vår spontana medkänsla och avsky aktiveras så påtagligt av. Oavsett hur stora och hemska de civila offren är i ett krig så är frågan öppen hur ansvaret för dem ska fördelas mellan stridande parter – oftare än vi spontant vill se är detta ansvar gemensamt.
I moralfilosofi brukar det grundläggande ansvarsbegreppet förklaras utifrån skillnaden mellan en handlande part, eller agent, dennes handling och handlingens konsekvenser. Även om de är distinkta är de förstås inte oberoende av varandra. Till exempel kan den moraliska värderingen av en handling påverkas av hur vi ser på agenten i relation till dess konsekvenser – idén om mord som det värsta sortens dödande är ett exempel på det, då det innebär att handlingen utförts med avsikt att döda och vetskap om att den skulle leda till att offret dog. Men när bedömningarna av handlingens moraliska status och konsekvensens allvar är gjord återstår alltid frågan om agentens ansvar: i vad mån kan detta värde och detta allvar tillskrivas agenten – i form av att vi anser det vara agentens fel eller förtjänst att handlingen utfördes och konsekvensen följde? När det handlar om handlingar och konsekvenser av flera agenter, som i ett krig, tillkommer frågan om hur dessa agenters respektive ansvar förhåller sig till varandra.
Filosofer debatterar förstås en massa olika detaljer med avseende på de här frågorna, men några grundteman råder det bred enighet om:
- Man kan vara lika ansvarig för sina handlingar som sina underlåtelser (och konsekvenserna av dessa)
- Ansvaret kan variera med ens egen inställning till de val man gör och i vad mån man kunde välja annorlunda
- Flera agenter kan såväl dela på ansvaret för konsekvenserna av sina handlingar, som vara gemensamt ansvariga för dem
Alla dessa aspekter blir viktiga när man ska resonera om ansvaret för civila offer i krig, men innan vi inleder denna analys är det också viktigt att ställa frågan om vad konsekvenserna av att tillskriva ansvar är.
I vardagstänkandet kopplar vi gärna ansvar till frågor om straff och belöningar, klander och beröm. Men det finns också en annan koppling, nämligen till frågan om vilka plikter och rättigheter den som tillskrivs ansvar därmed har. Då måste vi också när det gäller krig i någon mån väga in den grundläggande moraliska värderingen av kriget och de handlingar som orsakar de civila offren. Alltså i vad mån olika krigshandlingar alls går att berättiga i sin grundform, oaktat hur omfattande konsekvenserna sedan blir. Jag kommer här för resonemangets skull att anta att militära aktioner med avsiktliga attacker mot renodlade civila mål aldrig kan berättigas. Det gäller oavsett om det är attacker som inleder militära fientligheter eller om det gäller respons på sådana fientligheter. Däremot kan en militär aktion riktad mot en annan militär styrka med en förutsedd risk för civila offer vara berättigad, givet att den uppfyller något av de villkor som alls kan berättiga militära aktioner, som självförsvar, skyddsplikter mot den egna befolkningen, eller tillbakavisandet av en ockupationsmakt, och proportionalitet i förhållande till just civila offer.
I den mån en part är ansvarig för militära handlingar som kan berättigas har denne därmed en plikt att utforma dessa så att de är berättigade och är ansvarig för om så inte sker. I den mån en agent är ansvarig för handlingar som alls inte kan berättigas har denna agent en plikt att avstå från och upphöra med dessa handlingar, och är ansvarig för att så sker. Den som underlåter att utföra sin plikt är förstås ansvarig för detta och konsekvenserna som följer.
Vi kan nu föreställa oss en militär konflikt som inletts av den ena sidan, A, och där den andra sidan, B, svarar med militära handlingar. Resultatet blir civila offer på båda sidor, döda och skadade människor samt ödelagd civil infrastruktur. En fråga blir då om As och Bs militära grundhandlingar alls kan berättigas och hur ansvariga A respektive B är för dem. Det beror på faktorerna jag nämnt ovan. Säg att A angriper B genom en attack som med uttalad avsikt riktar sig helt och hållet mot civila mål, då är förstås A fullt ansvarig för en handling som inte kan berättigas, oavsett omständigheterna. As inställning är här att medvetet eftersträva och med flit åstadkomma civila offer, ingenting annat. Vi kan vidare tryggt anta att A kunde ha låtit bli att genomföra attacken.
Att A har ett val är förenligt med att det finns en historia som leder fram till att A väljer att genomföra attacken och som innehåller detaljer som A själv betraktar som skäl för de val man gjort. En förhistoria kan aldrig i sig befria en agent från ansvar för sina handlingar. Men detta lämnar frågan om ansvaret för konsekvenserna av handlingen i form av civila offer bara delvis besvarad. Eftersom attacken här antas vara utförd av A med den direkta avsikten att åstadkomma de civila offren kan vi rätt snabbt konstatera att A även är fullt ansvarig för dessa offer. Men är A därmed ensamt ansvarig för denna konsekvens av sin handling? Inte nödvändigtvis.
Konsekvenserna av handlingar som utförs i en social situation beror förstås på handlingen själv, men också på hur andra deltagare i den sociala situationen beter sig i olika avseenden. Om jag exempelvis går ut i gatan mot rött utan att se mig för, så beror konsekvensen av denna min handling (som jag ensam ansvarar för) även på hur den bilist som riskerar köra på mig väljer att göra, t ex vilken hastighet och uppsikt denne håller. I exemplet med As attack mot civila hos B ovan kan alltså B vara ansvarig vid sidan av eller gemensamt med A, inte för As handling förstås, men för konsekvenserna av den. B kan härmed ha ett (delvis) gemensamt ansvar med A för de civila offren.
Just denna analys har varit legio i den israeliska debatt som följt på Hamas attacker mot ett antal civila mål i Israel den 7 oktober, med raketer mot städer och massmord på och kidnappning av civila från orter i Israel nära Gaza. Ordern var att maximera de civila skadorna och soldaterna jublade enligt vittnen över att ”slakta judar”. Hamas ledning följde upp med att uppmana allierade världen runt att göra detsamma. Trots detta har mycken israelisk debatt handlat om den israeliska regeringens ansvar för de civila offren i Israel, och i denna debatt syns vikten av att även beakta underlåtelser vid ansvarsbedömning. Den israeliska regeringen har förstås en plikt att skydda sin befolkning men har, menar många debattörer, allvarligt brustit genom att underlåta att vidta tillräckliga skyddsåtgärder som den mycket väl kunde ha vidtagit. Liknande debatter följde på det så-kallade Yom-kippur-kriget 1973, efter att en allians av Mellanösternstater överraskande angripit Israel, även om det i det fallet handlade om ett mer regelrätt militärt angrepp än Hamas attack mot civila i Israel. Men resonemanget kan alltså tillämpas även i det sistnämnda fallet: på grund av sin klandervärda underlåtenhet är Israels regering medansvarig till de civila offren för Hamas attacker den 7 oktober 2023 och de attacker som sedan följt i denna riktning.
Anfallet på Israel 1973 är krigsmoraliskt sett ganska likt Rysslands anfall på Ukraina 2014, med skillnaden i den vidare upptrappning av detta senare anfall som inleddes 2022. Kan sådana anfall alls berättigas? Om inte så är förstås den anfallande parten ansvarig för att avstå från anfall eller att avsluta ett inlett anfall och dra tillbaka sina trupper och kanske även att kompensera den angripna parten för skador. Men även om As anfall på B vore berättigat så har A ett ansvar att hålla de civila offren på en proportionerlig nivå i relation till vad som berättigar anfallet. Ju tyngre berättigande skäl, desto mer civila offer kan berättigas, men även om kriget är berättigat har A en plikt att hålla civila offer på en proportionerlig nivå och är ansvarig för eventuell oaktsamhet, eller hänsynslöshet, att inte försäkra sig om detta. Men också här kan alltså B vara medansvarig för de civila offer som följer på As attacker – nämligen om offren, givet As attack, beror på att B brustit i sina plikter att skydda sin befolkning. Ansvaret kan samtidigt begränsas av den andra punkten ovan, avseende vilka skäl B hade att förutse anfallet och Bs förmåga att mildra dess effekter på civila. Sannolikt finns när det gäller den senare aspekten en stor skillnad mellan Israel 1973 och Ukraina 2014, där Israels förmåga att förutse och vidta skyddsåtgärder rimligen var mycket bättre. Ukraina drog 2014 slutsatsen att deras brist på försvarsförmåga gjorde att de drog sig tillbaka från Krim, som sedan dess ockuperas av Ryssland, men har sedan byggt upp sin försvars- och skyddsförmåga och börjat agera mer offensivt i ljuset av bättre utsikter att skydda civilbefolkningen.
Om vi då i stället ser på situationen när B svarar på en attack från A utifrån ett berättigande skäl – självförsvar, skydd av den egna befolkningen eller liknande, och anfaller militära mål men med förutsedda civila offer. B har då förstås ett ansvar att i den mån man förmår utforma motanfallet så att de civila skadorna blir proportionerliga i relation till tyngden av det skäl som motiverar anfallet. Men samtidigt har alltså A ett medansvar beroende på hur man agerat för att skydda den civilbefolkning man har en plikt att skydda. Tillämpat på kriget mellan Ryssland och Ukraina så innebär det att Ukraina har ett ansvar för de ryska civila offren av landets nu upptrappade militära insatser mot Ryssland i den mån som landets legitima skäl att driva en militär angripare bort från sitt territorium kunde ha uppnåtts med mindre civila offer. I detta fall är sannolikt detta också ganska lätt, eftersom Ryssland håller sina militära installationer och trupper hyggligt avskilda från civilbefolkningen och civila centra. Här är förstås situationen mycket annorlunda när det gäller Israels operationer mot Hamas i Gaza: även om man godtar Israels rätt till självförsvar och plikt att försvaga Hamas militära kapacitet och skydda sin egen befolkning, så har Israel svårt att göra dessa saker särskilt effektivt utan mycket omfattande civila offer och det är långt ifrån givet att dessa offer är proportionerliga.
Det är därför sannolikt att Israel har ett omfattande ansvar för de civila offren i Gaza. Men samtidigt är detta ansvar precis lika sannolikt i hög grad gemensamt med Hamas. Ty anledningen till att Israel har så svårt att bekämpa Hamas inne i Gaza beror på att Hamas medvetet valt att integrera sin militära infrastruktur med den civila och sin stridande trupp med Gazas civilbefolkning. Hamas kunde i stället ha valt att förlägga sin trupp till separata militära baser och militära installationer, men man har med flit valt att använda civilsamhället som sköld för sin militärmakt. Till detta kommer att Hamas uppenbarligen med flit försummat att satsa resurser på skydd för civilbefolkningen och beredskap för att minska offren till följd av militära anfall, framför att bygga ut och underhålla sin egen militära infrastruktur. Detta gör man dessutom som en militärdiktatur som håller sin civilbefolkning fjättrad i denna belägenhet. Det sägs ofta med udden med rätta mot Israels ockupationspolitik att Gaza är världens största utomhusfängelse, men vad som då oftast utlämnas är att det är Gazas egen diktatoriska regim – Hamas – som agerar primär fängelsevakt. I det krig som nu blossat upp kan man dessutom tillägga att Hamas inledande anfall mot civila mål i Israel gjordes med full vetskap om att den Israeliska militära reaktionen skulle bli mycket hård, men av allt att döma utan att lägga två strån i kors för att skydda sin civilbefolkning mot dessa förväntade konsekvenser.
Exakt hur gemensamt ansvaret är beror en del på hur man ser på Israels rätt att attackera Hamas och vikten av att detta sker. Ju starkare rätt och tyngre vikt desto mer fullödigt blir Hamas medansvar för de civila offren som följer Israels attacker i Gaza. I debatterna som rasar kring detta går att urskilja dels ett stråk enligt vilken Israels illegitima ockupation av Gaza skulle medföra att Israel inte har någon rätt att besvara Hamas attacker mot civila på Israeliskt territorium. Det finns många skäl att ifrågasätta det resonemanget, alltifrån Hamas mål att utrota Israels och dess judiska befolkning (även om Israel övergav alla ockuperade områden skulle inte Hamas nöja sig) till landets förpliktelser som just ockupationsmakt och mot den egna befolkningen. Ett annat stråk hävdar i stället att Hamas attacker mot civila och hänsynslösa utnyttjande av Gazas befolkning innebär att Israel inte har något ansvar alls att skona Gazas civilbefolkning, bara Hamas besegras. Även här finns många skäl att ifrågasätta resonemanget, av vilka flera redan beskrivits tidigare.
Men oavsett dessa båda sätt att resonera, så kvarstår poängen om Hamas omfattande medansvar för de civila offren som följer i spåren av Israels attacker i Gaza för att komma åt Hamas. Till och med i det fall Israel enligt den ena extrema tråden ovan skulle helt förnekas rätt att attackera Hamas, så har Hamas likväl ett tungt medansvar för de civila offren av Israels agerande i Gaza.
Många offentliga reaktioner på Israel-Hamas-kriget andas en djup ovilja att erkänna parternas medansvar för de civila offren. Till en del beror det på att detta slags nyansering är oförenlig med förutbestämda propagandapositioner från olika aktörer som agerar till stöd för endera parten i konflikten. Dessa är av begripliga skäl ointresserade av komplexitet – budskapet måste vara enkelt, vare sig det handlar om slappa resonemang kring kolonialism, antisemitiska drapor om sionistiska världskonspirationer eller blodisande rasistiskt hat mot palestinier, muslimer och/eller araber. Men jag tror också att det finns en motvilja mot tankar om gemensamt ansvar mellan ett krigs parter för de civila offren av kriget som bottnar i att man tror att ett gemensamt ansvar är ett (upp)delat eller utspätt ansvar – alltså att ansvaret för den ena parten gör att den andra partens ansvar blir svagare. Men så fungerar inte ett gemensamt kollektivt ansvar – detta kan vara 100% för samtliga medlemmar i kollektivet av medansvariga.
En annan källa till tvekan inför gemensamma ansvarstankar kan vara att man inte håller i sär den moraliska värderingen av konsekvenser och handlingar från ansvarsfrågan. Många reaktioner på rapporterna om civila offer i Gaza tyder på det – bara själva storleken på skadan tycks få många att sluta sig till vem som är ansvarig för den. Detta felslut präglar tyvärr också nästan alla offentliga upprop och deklarationer till stöd för Gaza och Palestina som jag sett. På samma vis kan det vara lätt att förvirras av skillnaden mellan ansvaret för en handling och för dess konsekvenser, och en motvilja mot tanken att Israel skulle vara medansvariga till Hamas handlingar eller att Hamas skulle vara det till Israels handlingar. Men medansvaret jag beskrivit ovan handlar alltså inte om det, utan om ansvar för konsekvenserna i form av civila offer (på bägge sidor).
Så här långt har jag bara tillämpat lite elementär ”mat och potatis” från den moralfilosofiska ansvarsdiskussionen, som är ett av specialområdena vid min institution, som samarbetar med Lunds universitet i det stora projektet Lund-Gothenburg Responsibility Project (LGRP). Nästa steg skulle kunna vara att lägga till nya, delvis omvälvande forskningsresultat från det projektet. Ovan har jag nämligen förutsatt att en agent inte kan vara ansvarig för en annan agents handling, men detta har rätt så övertygande ifrågasatts av min kollega Olle Blomberg i en färsk artikel som finns att läsa gratis online. Har Olle rätt, finns mycket mer komplexitet kring det moraliska ansvaret för civila offer i krig kvar att upptäcka!
*
Mer att läsa:
- Översiktsartikel om moraliskt ansvar av LGRP-forskaren Matthew Talbert: https://plato.stanford.edu/entries/moral-responsibility/
- Översiktsartikel om kollektivt ansvar, däribland delat ansvar och medansvar: https://plato.stanford.edu/entries/collective-responsibility/
- Översiktsartikel om olika idéer om att moraliskt berättiga krig och militärt våld: https://plato.stanford.edu/entries/war/
- LGRP-projektet: https://www.lgrp.lu.se/
- Olle Blomberg: How to be morally responsible for another’s free intentional action: https://www.jesp.org/index.php/jesp/article/view/2346
