[240520] Vad kan Twilight Zone, 11e september, nynazister på en teaterscen, och Bowiemusikalen Lazarus ha gemensamt? Ja, det kan man ju undra.
Jag har sett de tre avsnitten av Smärtpunkten, Sanna Lenkens teveserie efter Elisabeth Åsbrinks bok om hur Lars Norén satte upp en pjäs med tre dömda och internerade män, varav två uttalade nynazister. Hur arbetet med producenten Isa Stenberg, Kriminalvården och ”skådespelarna” ledde till en föreställning som gick på turné och där nazisterna spelade sig själva och fritt fick uttrycka sin politiska ideal. Hyllade och kritiserade, och en hetsig debatt i eftersvallet. Och sedan katastrofen i Malexander.
Samtidigt har jag mellan avsnitten läst Den okända dimensionen, av chilenska Nona Fernández. Den utgår från tiden under militärdiktaturen med början den elfte september 1973 och ett offentlig erkännande från ”mannen som torterade”, alltså en militär som hoppat av. I romanen, med tydliga essäistiska inslag, hämtar författaren inspiration/idéer och parallellbilder från den gamla teveserien Twilight Zone och gör analogin mellan seriens märkvärdiga och utomjordiska verkligheter och de svårförståeliga verkligheter de som drabbades av diktaturens inhumana hantering av människor levde under. När ”mannen som torterade” hoppade av och bekände sin inblandning, men också berättade om hur maskineriet fungerade i stort, fick han skydd och hjälp att lämna landet. Hur han kom att leva helt ensam i en mindre stad i Frankrike, som en man sittande på en främmande planet, som Fernández skrivit om ur avsnitt från Twilight Zone och som för min del naturligt även pekar på den ensamme mannen från en annan planet som sitter och dricker gin i musikalen Lazarus som David Bowie arbetade med fram till sin död. Den har gått på Göta Lejon i Stockholm med Linus Wahlgren i gravt plågad huvudroll.
Jag tittar och läser och gör spontana kopplingar, och minns min starka upplevelse av Lazarus. Musikalen (jag är vanligen ingen musikalgillare) bygger på en film, Mannen utan ansikte, som Bowie spelade i i mitten av sjuttiotalet, filmen bygger i sin tur på romanen The Man Who Fell to Earth. I dessa verk kommer en man ner till jorden för att leta efter vatten till sin planet. Han inleder en framgångsrik affärskarriär, men blir alltmera tom, desillusionerad och ensam. Han börjar dricka för att försöka hantera eller döva sin situation. I David Bowies musikal är han fortfarande kvar på jorden, han kommer inte hem, han kan inte dö och hans flickvän har lämnat honom. Han sitter där med sin ginflaska och drömmer om att bygga ett rymdskepp, och det är inte svårt att känna med honom i hans belägenhet. Inte heller med de personer som Nona Fernández berättar om i sin roman, oavsett om det är från Twilight Zoneserien eller om ”mannen som torterade”, som hamnade långt hemifrån, eller dem som blev direkt eller indirekt drabbade av Pinochets mordiska anhang.
Frågorna vi kan ställa oss, utifrån nazisterna i Noréns pjäs och fascisterna i Chiles militärjunta, är; kan vi förstå hur man kan tänka och handla som de gjorde? Kan eller bör vi förlåta dem? Är det överhuvudtaget möjligt?
”Mannen som torterade” blev i kraft av sitt erkännande på något plan förlåten. När han inte längre kunde leva med vad han medverkat i tog han kontakt med en journalist och berättade allt; namn, platser, tortyrmetoder, hur och var de dödat och lämpat av ”de försvunna”. Det chilenska samhället försökte rensa upp efter militärdiktaturen, tackade och tog emot mannens bekännelser, i och med att han fick hjälp att komma undan vedergällningen från sin tidigare arbetsgivare. Men kunde folket på gatan förlåta honom och alla de andra som ”lydde order”, kunde de som förlorat nära anhöriga förlåta?
De muskelstinna nazisterna i pjäsen 7:3 stod på scen och förklarade hur sjukt samhället hade blivit och vad man borde göra åt det, de fick chans att inför publik och media agitera för sina sjuka ideal, och efteråt fick de applåder och blommor. Men det fanns också personer i publiken som reagerade oerhört starkt, och protesterade högt under föreställningens gång. En del lämnade salongen. Nu efter teveserien fortsätter diskussionen om rätt eller fel, vems ansvar och skuld, och vilken moral som bör gälla, et cetera. Inte sällan blandade folk samman teaterpjäsen med morden på poliserna i Malexander.
Den okända dimensionen är en märklig och märkligt stark roman, Fernández använder en rad stilar och tonlägen i sitt berättande. Och när jag sent på kvällen, efter att ha sett sista delen av Smärtpunkten, läste romanen kände jag samma intensiva laddning i orden och hur författaren skriver som jag upplevde i teveserien. Så många komplexa perspektiv samsas i en och samma scen eller händelse, tankar blir till känslor, känslor övergår i tankar. En närmast outhärdlig spänning, jag mådde nästan illa i sista avsnittet. Inte minst när man fick följa när Isa Stenberg kände att allt höll på att gå över ända. Och Fernández skriver stundvis fram en spänning som vore det en deckare eller thriller, men utan en massa action och billiga grepp.
Författaren berättar om en rad ”fall”, om människor som på liknande vis kidnappas, torteras och mördas. Som tas ifrån en vardag, och om hur deras anhöriga drabbas och påverkas i sina fortsatta liv. Vissa berättelser blir närmast surrealistiska.
Som femtonårige Mario som blir indragen i en märklig livscirkus när modern och de tre syskonen flyr landet och lämnar honom kvar. För varje gång han flyttar och flyttas till ständigt nya ställen måste han uppfinna en ny identitet och biografi, alla han tillfälligt lever med måste samstämmigt få ihop de påhittade historierna för att inte bli påkomna. När den senaste ”familjen” han bor med dödas lyckas han fly, hamnar helt anonymt och ensam i den stora staden. Nästan som någon som landat på en främmande planet.
Ja, så möjligen kan man säga att Twilight Zone, 11e september, nynazisterna i 7:3, och musikalen Lazarus trots allt kan ha någonting med varandra att göra. Jag fick iallafall stora och starka upplevelser av de ovanstående verken.
