[241204] Alla minns det säkert från sandlådan: du har sett andra barn ge sig på någon, ta hens spade, dänga till hen med sagda spade, knuffa undan någon så de kommer åt hinken, och så vidare. Och så i någon av stundens alla hettor gör du det själv, mot någon annan – ett annat småbarn som du, som förstås börjar böla. Någon vuxen dyker upp och skäller på dig och du fylls av harm. Det är ju inte värre än vad de andra gör, protesterar du. Det är ju inte bara jag som gör fel! Men den vuxne genomskådar förstås ditt infantila (inget nedsättande i det – du är ju ett småbarn) försök att förvandla en fråga om övergrepp till en fråga om rättvisa. Att andra gör fel är ingen ursäkt för dig att göra fel, får du höra, och du vet omedelbart hur riktigt det är. Men tyvärr tycks lärdomen inte stanna – för detta barnsliga och urdåliga argument återkommer ideligen i samhällsdebatten från alla håll och kanter.
Argumentet hörs eka i kommentarerna kring i stort sett alla internationella politiska konflikter där någon sida tar till våld eller andra medel som enligt överenskomna gränsdragningar inte är acceptabla. Det vanligaste är att beskylla den andra sidan för att bete sig minst lika illa mot en själv. Men två fel gör förstås inte ett rätt. En annan variant är att framhålla att den andra sidan överträtt liknande gränser i andra fall, men återigen gör förstås inte flera felaktigheter att någon av dem blir mer ursäktlig. Jag kommenterade fenomenet kopplat till Rysslands krig mot Ukraina i en krönika härförleden. Och det är föga förvånande att kriget mellan Israel och Hamas i Gaza lockar fram liknande typer av reaktioner. Ibland i form av kolonialism-analyser, ibland i form av framhållandet av vikten att utradera terroristgrupperingar. Självfallet finns mer sofistikerade varianter av båda dessa argumentationslinjer, men det som oftast syns i slagord och i offentlig debatt är detta enkla påstående: Eftersom de andra är/har varit onda så är det okej att vara ond själv.
Argumentets grundform är enkel:
Premiss 1: Xs handling är dålig/fel/ond
Premiss 2: Ys handling är dålig/fel/ond på samma vis som Xs handling
Alltså: Ys handling är inte dålig/fel/ond
Det som gör att argumentet är urdåligt är att slutsatsen i denna grundform som en följd av premiss 2 tvingar oss att i nästa steg acceptera:
Alltså 2: Xs handling är inte dålig/fel/ond
Vilket strider mot premiss 1 och vi har därmed en tvättäkta logisk motsägelse: Xs handling är både dålig/fel/ond och inte dålig/fel/ond. Dessutom undergräver denna motsägelse premissen för argumentationen: att Xs handling ovedersägligen är dålig/fel/ond. Det är alltså inte främst det moraliskt ogiltiga i att berättiga en handling med att andra liknande handlingar är fel som är argumentets grundproblem (även om det kan tyckas vara illa nog), utan att det är logiskt självupphävande. Det påminner lite om den berömda lögnarparadoxen, där uttalandet av någon att ”allt jag säger är falskt” måste vara falskt oavsett om det antas vara sant eller falskt.
Kulturkriget har gjort argumentet poppis även inrikespolitiskt. Någon gruppering agerar mot en företeelse de menar är dålig, och en annan gruppering menar att detta är felaktigt. Allt gott så långt – detta är ju navet i alla politik och samhällsdebatt. Men så använder den senare grupperingen det exempel de menar är fel som argument för att agera mot någon företeelse dessa anser vara dålig, men med det huvudsakliga argumentet att detta ju inte är värre än vad de politiska motståndarna tidigare gjort eller hävdat – vilket hyckleri det vore att klaga på denna lilla sak! Härom dagen skrev sexualupplysaren och författaren Inti Chavez-Perez om ett drev mot hans bok Respekt – en sexbok för killar i Finland, till yttermera visso från flera ministrar i regeringen! Boken tar upp reella företeelser i unga killar sexualmognad, som myter om killars sexliv, onani, porr, osäker sexuell läggning och identitet, och beteenden mot andra som man är tänd på, som tafsande, fenomenet med ”dickpics”, med mera. Några av dessa ministrar, som utbildningsministern, tog efter hand tillbaka sina uttalanden – efter att faktiskt ha läst boken. Men det gjorde inte den kristdemokratiska jordbruksministern Sari Essayah. Med hänsyftning på en vida kritiserad händelse när en skola av föregivna kulturpolitiska skäl ställt in en Bach-konsert, gick hon ut och frågade retoriskt: ”Man får fråga sig vad som skadar barn mest, klassisk musik eller att elever läser en sån bok i skolan!” Logiken som ministern vecklar ut är alltså:
Premiss 1: Det var fel att ställa in Bach-konserten
Premiss 2: Det är inte värre med en Bach-konsert i skolan än att låta eleverna läsa boken Respekt
Alltså: Det är fel att låta eleverna läsa boken Respekt
Ett annat kulturkrigsexempel fick jag rätt i knät medan jag höll på med den här texten. Då damp nämligen nyheten ner att USAs president Joe Biden som en av sina sista handlingar valde att benåda sin vuxne son Hunter från alla federala brottsdomar, åtal och misstankar. Jag gjorde ett inlägg med länk till denna nyhet på det nya, snabbt växande alternativet till Twitter/X, Bluesky, med kritisk udd mot Biden. Många höll med mig, men där kom också ganska många kommentarer som gick ut på att, visserligen är sådant beteende oförsvarligt partiskt, korrumperat och ägnat att undergräva förtroendet för statsledningen, men det är väl inget att yvas över just Biden då ju en massa andra presidenter gjort liknande saker, och då ju säkert Trump framöver kommer benåda alla sina trogna som bryter mot lagen under kommande år. Argumentets form är alltså:
Premiss 1: det var fel av Nixon, Clinton, Trump och andra som gjort det att benåda personer de står nära eller bara på grund av lojalitet.
Premiss 2: Joe Bidens benådning av sin son Hunter är inte värre än de handlingar som nämns i premiss 1.
Alltså: Det var inte fel av Joe Biden att benåda sin son Hunter.
Som skymtar ovan finns varianter av argumentet som maskerar dess logiska grundform. Till exempel i form av en anklagelse om hyckleri som riktas mot den person som fällt ett omdöme som argumentet riktar sig mot. Ofta handlar det om att personen inte samtidigt kritiserar en massa andra saker som också är fel. Den varianten kan ofta vara affektivt spontant engagerande (ja, en sån hycklare!), men gör faktiskt det redan urusla argumentet ännu sämre! Den lägger osaklighet och irrelevans till egenskapen hos argumentet att logiskt underminera sig självt. Vad denna variant gör är nämligen att flytta ämnet för argumentationen från sak till person (osaklighet), och att därmed låta argumentet sluta att överhuvudtaget handla om ämnet för det ursprungliga omdömet.
En liknande variant är att förklä argumentet till en anklagelse om orättvisa: Det är orättvist att rikta kritik mot Y, eftersom X liknar Y och det finns skäl att rikta kritik mot X. Åter är detta ett osakligt argument, som byter ämne för diskussion från frågan om Y är fel eller inte till frågan om de moraliska kvaliteterna hos själva diskussionen om Y (och X). Därmed gör det också argumentet irrelevant, eftersom denna diskussions eventuella försteg eller brister inte har någon bäring på om Y är fel eller inte.
Vid det här laget har nog många uppmärksammat hur vanlig den här sortens argumentation är. Men hur kommer det sig? Har ingen av oss vuxit ur sandlådan? Är vi, trots uppfostran, utbildning och civilisation ohjälpligt småbarn i vuxnas kroppar? Det tror inte jag. Vi som undervisar i filosofi, där just argumentationskonst och logik ingår, vet att det är ganska lätt att lära ut hur man känner igen och undviker världens sämsta argument, liksom varför det är så erbarmligt dåligt. Men de allra flesta får förstås aldrig den sortens träning, allt de får är de vuxnas tillsägelser i sandlådan, skolan med mera, för att sedan lämnas ensamma att fundera ut vilken generell lärdom där döljer sig. Något jag har full förståelse för att väldigt många aldrig gör. Då är det lätt att bli offer för eller dras med i andras till synes imponerande fäktande med världens sämsta argument. Ty som nämnts kan argumentationen, om den framförs effektfullt, ofta vara känslomässigt engagerande. Framfört med schwung av någon man håller med känner man sig styrkt i sin sak och entusiasmerad. Framfört med kraft av en debattmotståndare, utskämd och på defensiven. Men varför då?
Här tror jag det spelar stor roll att allmän debatt väldigt sällan handlar om att debattera en fråga för att nå fram till ett svar man gemensamt söker. I offentligheten är det som kallas debatt ytterst sällan en diskussion eller ett sökande efter svar inom områden där man är osäker på hur man ska ställa sig till. Men vi luras att tro – eller lurar oss själva att tro – att det är vad allmänna debatter går ut på. I stället hamnar vi som regel i situationer med ett antal, låt oss kalla dem, supportrar – personer som redan vet vad de tycker och i vilkas ögon det enbart handlar om att den egna saken och dess företrädare ska ses som vinnare i en förmodad maktkamp. I detta har argumentation en intellektuell roll lika lite som förhandlingar har för att kora vinnare i idrottstävlingar. Däremot kan föregiven argumentation användas som ett praktiskt manipulationsverktyg i propagandistiska syften – och detta är vad som förklarar populariteten hos världens sämsta argument.
Den som redan enrollerat sig som soldat i någon av dessa maktkamper bryr sig förstås föga om detta förhållande. Men för alla oss andra, hur ska man undkomma, avvisa, kringgå världens sämsta argument när det nu är så poppis? Här är min enkla metod: man undkommer argumentet genom att inte delta i skendebatter som är maskerade maktkamper – då måste man öva sig lite på att känna igen dem! Man avvisar argumentet genom att bita sig fast i sakfrågan och envetet demonstrera och upprepa argumentets brister – detta kan vara mycket tålamodsprövande och ställer krav på god kontroll av det egna temperamentet. Man kringgår det genom att lämna argumentet utan kommentar och – återigen fortsätta argumentera kring sakfrågan – detta kräver att man känt igen argumentet förstås men är i övrigt inte lika utmattande som föregående strategi.
Lycka till!
