[250306] Verklighet eller mardröm, det är frågan eller, som aviseras på en affisch i Folkteaterns foajé: Introvert flummeri utan förankring i samhället. Scenkonstkollektivet KonstAB går knappast från klarhet till klarhet. Snarare tvärtom. Vid tredje uppsättning jag ser av dem kan jag inte annat än att ge upp ens ett försök att förmedla någon sorts handling utifrån det kaos som utspelar sig i den nu aktuella. Utom möjligen ännu ett desperat försök att förnya scenkonsten.
Efter att senast ha sett KonstABs version av Shakespeares Stormen på Göteborgs stadsteater och den av Ingmar Bergmans Såsom i en spegel på Dramaten leder titeln till denna aktuella skapelse till en apokalyptisk målning av Max Ernst med just titeln Europa efter regnet, målad i början av andra världskriget. I KonstAB:s minst sagt kaotiskt surrealistiska scenografi är det dock födandet som står i centrum, vare sig det handlar om att baka bröd eller krysta ut ett ägg ur en blottad vagina. Men först visas en kvarts storduksfilm, där skådespelaren Asta Kamma August ensam vandrar genom ett snårigt skogs- och vasslandskap för att på sin höjd träffa på ett övergivet campingläger och ge intrycket av att föreställa en sista levande människa på jorden.Filmavsnittet lär vara del av en kommande längre film med samma titel. När filmduken dras undan och blottar teaterns stora scen liknar den inte något tidigare skådat, inte ens som verk av detta göteborgska scenkonstgäng.
Här tycks det slå följe med Göteborgs Konstmuseum, som just öppnat en utställning på tema Apokalyps – från yttersta domen till klimathot, med konstverk som på bred front tar sig an existentiella frågor. Kanske har KonstAB fått idéer också från Karl & Carls konstutställning om antinatalism En sista människa, som visats tidigare i år på Konstepidemin i Göteborg och som ventilerar frågan om att låta eller inte låta föda fler barn till denna värld. En fråga som också den här föreställningen hanterar på sitt sätt.
Snart uppträder Asta Kamma August som något av en demonregissör som ska sätta upp en pjäs av Bertold Brecht med den påhittade titeln Stenhuggare. Hon spelar rakt igenom med en smittande självsäkerhet till stor del också i ett kärleksfullt samarbete med Elin Skarin. Nu är det inte precis stendamm utan mjöldamm som dominerar scenen med en butik med hyllor av handknådade limpor i ena änden av scenen och högar av läckande mjölsäckar i den andra, som visst också lär tjäna som skomakeri.
Det är inte lätt att hänga med. Det står snart klart att här inte förväntas någon direkt handling. Inga slängar heller, som tidigare, åt kapitalismen eller digitaliseringen, snarare då en sorts hyllning till hantverket och kooperativet. Scenerna avlöser varandra ganska oförutsägbart tills en stackars Jonas Sjökvist, en av Folkteaterns fasta skådespelare som deltar i det här spektaklet, genomlider en stor del av föreställningen som mjöldränkt mjölnare tills han något desperat ber få bli befriad från den rollen. Det blir allt mer den fantasifulla kostymeringen, korta musikaliska inslag och andra till synes spontana infall och utfall, som underhåller och orsakar förvånande mycket skratt hos en premiärpublik som till stor del består av gissningsvis kompisar till detta grabbiga göteborgsgäng.
Kanske kan man se Asta Kamma August som en Mutter Courage som med tufft självförtroende styr detta sceniska äventyr efter det att Elin Skarin uppenbarat sig på scenen med i stort sett en ansiktsmask som enda klädnad. Att uppträda helt naken är något hon har gjort förut och får det också att uppfattas som fullkomligt naturligt. Men scenen, där det ägg hon synes framkrysta går från mun till mun är ingenting för den äckelkänsliga.
Någon pjäs av Bertolt Brecht med titeln Stenhuggare är inte känd. Max Ernsts surrealistiska målning Europa efter regnet existerar däremot med sitt motiv av sönderbombade byggnader av sådant slag som ingår i ett lands kulturarv. Men rakt igenom föreställningen kolliderar det destruktiva med det konstruktiva. I ett kylskåp bevarar ägaren en samling videokassetter, kanske för att kunna vittna om hur saker och ting en gång var, före regnet. Medan de manliga skådespelarna spelar instrument, skriker och beklagar sig, tar det kärleksfulla samspelet mellan Asta Kamma August och Elin Skarin hand om uppmärksamheten. Sanna Hultman i svart kåpa, också hon från Folkteaterns ensemble, svarar likt ett orakel för en finstämd scen av vishet och allvar. Genomgående är i alla fall intrycket att vad som än görs så görs det tveklöst.
