[250408] En strid ström av rapporter berättar att de olika AI-verktyg som blivit omtalade på sista tiden utvecklats med hjälp av omfattande stölder av text och annat upphovsrättsskyddat material. I stället för att betala upphovspersoner, förlag och andra utgivare för tillgång till material att träna sina AI-verktyg har ledande teknikföretag använt piratsajter med stulet material. När detta skrivs har precis flera grupper av svenska författare och deras organisationer protesterat i olika upprop. Men redan i början av förra året stod det klart att enorma mängder upphovsrättsskyddad text och annan data avsiktligt har stulits av AI-bolag som Microsoft, Google, Open AI, Deep Seek, Deep-L och Meta för att utveckla AI-verktyg som de sedan tjänar pengar på utan att upphovspersoner eller utgivare för ett öre i ersättning.
I en hel del länder, exempelvis Sverige och resten av EU, är detta kriminaliserade handlingar – via lagar om upphovsrätt som ursprungligen stiftades för att stävja piratsajter för musik och film. Åklagare borde kunna väcka åtal med höga böter och fängelse i straffskalan för ansvariga beslutsfattare i AI-företagen. Upphovsrättsinnehavare, förläggare och deras organisationer borde trycka på rättsväsendet för att detta ska ske. Men därmed bör de inte vänta med att samtidigt stämma företagen civilt, med ansenliga skadestånd i potten. Politiker behöver inte stifta några nya lagar för detta, allt är på plats. Ska oskicket sluta är detta enda vägen framåt. Men det slutar inte där.
Eftersom AI-verktygen bygger på stölder är det moraliskt att jämställa med häleri att tillhandahålla dem – liksom det är att använda dem. Företagen är således dubbelt brottsliga, men brottsligheten sträcker sig vidare till alla oss som använder AI. I vart fall från och med nu, när det blivit allmänt känt hur dessa verktyg utvecklats. Hur det ser ut med juridiken här är jag mer osäker på, men i den mån som upphovsrättsbrott är en sorts stöld, så borde lagen utformas så att medveten vidareförmedling och nyttjande av det stulna är brottsligt det med. Det är dåliga nyheter för alla myndigheter, organisationer och företag som redan gjort AI-tjänsterna till standardinslag i sina verktygslådor. Till exempel gäller detta Göteborgs universitet, där jag arbetar, som i likhet med många andra lärosäten, företag och myndigheter använder Microsofts AI-tjänst Copilot. Alla dessa deltar i att profitera på, och därmed stimulera, AI-företagens tjuveri. Och de gör sina anställda till medbrottslingar.
Det kan alltså i förlängningen bli prekära konsekvenser inte bara för AI-företagen. Även alla som medverkar i häleriet som följer i spåren av deras röveri kan ställas till svars och krävas på kompensation. Eller borde kunna. Samtidigt kanske de politiker tvekar, vilka annars ropar högt om den organiserade brottsligheten. De lockas av att kamma hem snabba fördelar man inbillar sig att AI medför och fruktar gnället från rövarhövdingarna. Därför är det så viktigt att de drabbade resolut och skyndsamt går samman i så starka sammanslutningar det går och utnyttjar befintliga verktyg i rättssystemet. Någon annan väg för att få slut på stöldkulturen bland AI-företagen finns inte.
Ty AI-företagens har tydligt deklarerat att de inte är en del av lösningen. De vill ha sina stölder förklarade som ”fair use” – rättmätigt nyttjande. De jämför sitt förfarande med någon som köper en lärobok och sedan nyttjar lärdomarna ur denna för egen vinning – trots att de faktiskt inte köpt läroboken, de har stulit den. Flera rättsprocesser kring detta pågår just nu i USA. Man får hoppas att de förlorar. Men inte ens om vi kommer dithän försvinner problemen. Historien från strömningsindustrin lär oss att under tjuveriet lurar något annat, i längden mycket mera destruktivt och ohållbart.
AI-industrin drivs av en affärsmässig logik som inte är ny. Detta har alltså lika lite som stölderna med tekniken som sådan att göra, men desto mer med de affärs- och produktionsmodeller som blivit legio på området. Dessa är nämligen ägnade att systematiskt gröpa ur ekonomin inom de kulturella sektorerna, göra det alltmer omöjligt för alltfler kreativt skapande som utvecklar konsten, litteraturen, musiken och så vidare att leva på sitt värv.
Ersättningsmodellen är nämligen utformade för att på kort sikt erbjuda kunderna – det är du och jag och våra arbetsgivare – så lågt pris det bara går. I praktiken innebär detta att den andel av inkomstkakan som blir över till de som skapar och tillgängliggör framtidens musik, konst, litteratur blir så minimal att allt professionellt kultur- och konstutövande undergrävs. För att tjäna något alls måste du nå volymer som bara ett litet, litet fåtal kan och för att göra det måste du avstå från allt det nyskapande som formar framtidens konst och kultur.
Det blir en alltmer tröttande repetition av mer eller mindre exakt samma ramar, vändningar, mönster, idéer, schatteringar och krumelurer. Alltmer identiska autotunade robotröster som rabblar samma svada till samma automatiserade prootoolsgenererade tröskarkomp som inte går att skilja från svadan och kompet som möjligen kändes fräscha för trettio år sedan.
Och så AI på det. Jag såg en intervju med hiphopartisten Snoop Dog, som berättade att han inte längre tjänar pengar på sin musik, trots millioner och åter millioner strömningar. Han tjänar pengar på licensiera snuttar av den musik han sedan tidigare skapat, som andra kan sampla och med lite tur få strömningar på – och Snoop får 10% av intäkterna. Dessa andra kan stoltsera med ”samarbete med Snoop Dog” som försäljningsreklam. Och är de många nog har Snoop råd med både mat, kläder, hyra och röka. Det är i detta volymen och därmed pengarna finns. Snoop belönas inte för att göra musik längre och för att överleva gör han då förstås inte musik längre. Han licensierar snuttar av gammal musik och sitt goda namn, i stil med hur adelsfamiljer på obestånd förr sålde ättens goda namn och vapensköld till handelshus för den falska ärans skull.
Nästa steg är de AI-genererade fejkartister som AI-genererar produktioner av den typ Snoop får 10% av, vilka redan översvämmar Spotify och som företagets algoritmer får att dominera flödet för slölyssnarna. Vem äger fejkartisterna? Spotify själva förstås: alltmer av den gemensamma kaka av upphovsrättsintäkter som ska fördelas mellan artisterna kanaliseras så tillbaka till företaget självt, allt mindre blir över till de som gör musik. Snart finns ingen Snoop, eller någon annan, snart är där bara AI-genererade fejkartistkonton som AI-genererar 10% intäkter till varandra. Medan vi lyssnar vidare som dumma får, undrar varför det inte görs någon spännande och nyskapande musik längre och med tiden förlorar intresset alltmer och hittar annat att göra i våra allt fattigare liv.
Men är då inte detta bara samma samspel mellan teknologi och kultur som alltid pågått? Det hävdade två forskare på området nyligen i Göteborgsposten. ”Kreativt arbete har alltid byggt på inspiration och återanvändning – AI gör det bara mer explicit och i en större skala”, skrev de och avslöjade med det lilla ordet ”bara” hur aningslösa AI-forskare kan vara. Ty volymen och automatiseringen gör all skillnad i världen. Det förstår var och en som vet något om samhällsekonomi. Forskarnas uttalande placerar dem dessutom stadigt i AI-industrins knä – ty analogin de lyfter är samma argument som industrin driver mot upphovsrättsinnehavare som vill ha ersättning – att industrins stölder är ”fair use”.
Förvisso är det en del av den kreativa kulturens, konsten och akademins realitet att någon kan ta del av ditt verk, inspireras och utvecklas som människa av det och sedan kunna försörja sig på den talang och det kunnande som kommit ur denna historia. Men detta är ju dels icke vad AI gör alls, AI plagierar mekaniskt och automatiserat – låt vara att den algoritmiskt stuvar om råmaterialet lite grand. Dessutom utan att betala för sig. Och den människa-till-människa inspiration som drivit vår kulturella utveckling i årtusenden skapar inte det strukturella hot som AI-industrin genererar. Detta handlar även om forskningen själv! I en alldeles ny analys beskriver några mer kritiskt sinnade AI-forskare om ”Bullshit universitetet” – där allt tommare, alltmer repetitiva och ytliga, allt mindre kreativa AI-verktyg tar över akademin och bit för bit tömmer forskningen och den högre utbildningen på allt av värde.
Detta är vad AI-företagen och deras påhejande forskare lovar litteraturen och forskningen. Precis som den övriga AI-ekonomin bygger den på att gräva ut själva jorden vi går på och lever av. Till slut finns där bara ett enda stort slukhål fyllt av skit med bara en lövtunn hinna över – likt den sedan länge avdöda adelns namn och sköldar. Förr eller senare spricker hinnan. Det vill säga, om inget görs. Men inaktiviteten från såväl de som drabbas av utvecklingen, politiker, rättsväsende och (inte så förvånande) AI-industrin bådar inte gott. Med undantag av nämnda rättsprocesser i USA tycks alla vänta ut varandra.
Inte heller forskarna har alltså mycket till väg framåt att komma med, även om de ser problemen. Underdånigt avstår de att publicera forskning som ytterligare kunde skada AI-jättarna, rapporterar Financial Times. ”Utmaningen handlar … om att skapa en modern och rättvis upphovsrättsreglering, inte om att stoppa teknikutvecklingen”, skrev samma forskare jag citerade ovan i samma artikel. Alltså samtidigt som de ställde sig på industrins linje om ”fair use”, vilken är oförenlig med alla idéer om upphovsrättslig ersättning. Dessutom utan att med ett ord beröra det faktum att AI-teknikutvecklingen är helt beroende av AI-industrins affärsmodell. Det är därifrån pengarna rullar in, pengarna som direkt eller indirekt ger teknikutvecklingen sådan fart – och sådan destruktivitet.
Så kanske ska man inte förvånas över AI-forskningens allmänna snömos i stället för konstruktiva lösningar på reella strukturproblem. AI har potentialen att någon gång i en oskriven framtid lösa alla upptänkliga utmaningar för mänskligheten, profeterar skribenterna – självklart utan att ge ett enda exempel. Och jag förstår dem. Att ta utmaningarna på allvar och söka lösa problemen tekniken skapar vore ju att bita samma hand som som föder AI-forskningen. Kanske ska vi trösta oss med att med den attityden finns snart inga forskare kvar, inom AI eller något annat område. Kvar finns bara automatiskt genererad bullshit som innan alla tröttnar på eländet skapar värde för aktieägarna en liten, liten stund.
