[250830] För snart två decennier sedan släppte Maud Nycander sin dokumentär om Marta, som redan i gymnasiet bestämde sig för att bli nunna. Efter 25 år inom Karmelitorden får vi se vad som hänt med henne såväl som hennes familj sedan dess.
För en genomsnittlig, lagom sekulär Svensson kan det tyckas helt obegripligt varför en ung tjej väljer att lämna sina föräldrar, sina syskon, sina vänner, samt ge upp alla möjligheter att göra karriär och bilda familj, men Maud Nycander skildrade detta väl i sin dokumentär om Marta, numera moder Maria av Bebådelsen. 25 år har gått sedan Maud sist träffade henne, och det har hunnit hända en del i Marias liv. Eller, kanske är det mer korrekt att säga att mycket har hänt med henne, för inom klostrets murar sker inga större förändringar. Maud frågar om klosterlivet inte blir repetitivt, och Maria svarar skrattande att det ska vara det. Likväl strålar hon av glädje i varje scen, och man måste hålla med Marias bror när han säger att man aldrig ser henne utan ett leende. Hyste man tvivel när man såg Mauds första film om Marta kan man släppa dessa: Maria utstrålar mognad, det märks att livet som nunna var rätt val och att hon hamnat på rätt plats.
Även om filmens titel syftar på Marta själv, så handlar den minst lika mycket – eller rentav mer – om den familj hon lämnade för klosterlivet. De delar förvisso med sig av sina tankar om Marias något radikala livsval, men alla har sin egen relation till tron, och mycket tid ägnas åt att utforska hur deras respektive livsval har formats av den: en syster disputerade med en avhandling om AI, och ser hur vetenskap och tro kan gå hand i hand; en bror flyttade till USA för att kunna gifta sig med en kvinna som delar hans konservativa, katolska värderingar; en annan bror gjorde aktivt uppror mot sin religiösa uppfostran och levde ett bohemliv i Paris med drömmar om att bli författare, innan även han återfann sin tro. Maria säger själv att familjelivet inte är sämre en klosterlivet, och det känns som att Maud skildrar syskonens respektive val med samma respekt som hon skildrar Marias. Deras tro är lika levande som hennes, även om den uttrycks på ett (för den sekuläre svensken) något mer konventionellt vis.
Mot slutet av filmen säger Maud att hon fortfarande har svårt att förstå Marias val. Om detta är en genuin kommentar – och inte bara ett retoriskt grepp – är den synnerligen ironisk, för om det är någon som lyckas göra Marias val begripligt så är det denna fina, respektfulla skildring.
