[250917] Dramatikern Kristian Hallberg har förmåga att överraska. Denna gång med en pjäs för barn som landar mitt i debatten om mobiler i skolan. Fast de två ungdomar det här handlar om är bara på väg utan att komma fram. De kastas i stället in i olika digitala världar i en våldsamt både angelägen, rolig och välspelad föreställning, knappast i behov av åldersgränser men desto mer av engagerade lärare som ser till att eleverna får uppleva teater.
Jag ser Masthuggsteaterns nya produktion, Ändhållplatsen, inte med skolbarn på morgonen utan på den senare premiären samma dag för en vuxen publik. Och det var ingen tvekan om att det här var ett ämne som roade, säkert också oroade, även föräldragenerationen. Framför allt blev det en uppvisning i inlevelserikt, verbalt och fysiskt humoristiskt skådespeleri. Dans- och mimutbildade skådespelaren Li Molnár Kronlid har jag tidigare roats av på Masthuggsteatern, som i Johanna Emanuelssons Gudspartikeln där hon spelar en 11-åring som inte vill gå till skolan, låser in sig på sitt rum och dras in i en fantasivärld.
Också nu spelar hon en 11-åring, i rastlös väntan på en busshållplats men blir mer eller mindre offer för en 13-årig kille som distraherar henne så att hon missar bussen till första dagen i ny skola. Han spelas av ett fynd från scenskolan i Göteborg, Elias Citterio, som engagerar med en livlig mimik och en entusiasm som får hans rollfigur att med ett klick på mobilen dra med sig flickan ut i ett digitalt äventyr, bort från den trista verkligheten. Hon är nämligen inte alls uppdaterad, har fortsatt en liten mobiltelefon av ursprungsmodell utan annan kompetens än just som telefon. Det visar att ljusår kan skilja dagens unga åt.
Pojken har en app som han påstår kan göra att verkligheten stannar upp, vilket han också får den att göra. Med eller mot flickans vilja blir det nu åka av i fiktionslagren och en som det tycks svårkontrollerad resa i tid och rum till både historiskt dåtida världar till den egna upplevelsen av att inte höra till gänget, med svartsjuka på den söta väninnan med det långa vackra håret. Det blir en fartfylld resa från att vara nyfödd på BB, att växa ifrån sin barndomstro, hamna i kungadömet Golden Fringe, starta Ungdomspartiet, vara rädd för förändring och samtidigt längta efter den.
Det är rörande att följa med i hur förtroendet mellan de två ungdomarna trots allt alltmer stärks och hur väl de med god regi tillskansat sig sina roller fram till att en sor vänskap uppstår.
Att det nu lär dröja till in i november innan Ändhållplatsen åter spelas för skolorna förklaras, får jag veta, med att Elias Citteriot tillfälligt behövs för en uppsättning på scenskolan där han går sista året. Finns också starka skäl att hålla ögonen öppna för eventuella offentliga föreställningar.
