[251005] Två skådespelare, en musiker, scenograf, kostymdesigner och en regissör, alla kvinnor, har skapat en skruvad föreställning i högt tempo i en surrealistisk kontext på Hagateatern. Hanna Haags pjäsdebut ”Den lilla svarta” har resulterat i ett komiskt laddat samspel mellan Ylva Nilssons ordflöde och Helena Gezelius ironiska kommenterande i tal och mim och en härligt kraftfull sångröst till Lotta Wengléns tuffa musik.
Föreställningen Den lilla svarta känns som en fräsch förnyelse av scenkonsten, i ett tempo dock som ställer lite krav på publiken. Hagateaterns lilla scen har en scenografi av fyra höga specialspeglar, varav en krönts av en trave böcker som tänks associera till superförfattaren Paulo Cuelho, som genom åren spridit en samling tankegods av existentiell karaktär till sina läsare, varav en del tycks ha fått bidra till den här föreställningen. Dit hör till exempel det som påstås vara livets allra svåraste, det att fatta beslut. Något som, bortsett från innehållet i föreställningen, är lätt att förstå inte minst i tider som dessa, när människor tvingas till livsavgörande beslut för både sig och sina familjer på i vissa fall ingen tid alls.
Skådespelarna är klädda i för Ylva Nilssons del helsvart fantasifullt designad fot- och armlång klänning och för Helena Gezelius en praktfull blodröd kostymering från maxad huvudbonad till superhöga klackar, som vore de två symboler för död respektive kärlek.
Det hela tar avspark i födelsen med modern ständigt närvarande i den snabba replikföringen som efterhand kommer att kretsa kring ett förhållande mellan den lilla svarta och en fiktiv man som ger upphov till absurda situationer och samtal, som den röda reagerar på med antingen tal, mim eller sång med låtsasinstrument som hon hanterar till Lotta Wengléns jättehäftiga musik. Ylva Nilsson imponerar med sin förmåga att bemästra det flödande textmaterialet, som till stora delar fungerar som en poetisk monolog med ord som hon får att fullkomligt forsa fram med bara en enda märkbar assistans av sufflör. Samtidigt bidrar hon med viga, dansanta och uttrycksfulla fysiska uttryck.
Det är Hanna Haags egentliga debut som pjäsförfattare, erkänner hon på min fråga inför denna premiär. Känd lär hon däremot vara som poet med framgång som uppläsare, inte minst i Folkteaterns Poetry Slam-föreställningar.
Om påståendet är belagt, som jag hittar vid diverse Google-sökningar, att en renodlad surrealistisk teater av kvinnor i Sverige är mindre vanligt så beror det förmodligen också på var man tittar. Väl tajmad är i alla fall denna föreställning som exempel på teater som understryker livets absurditet. Att premiärpubliken hade roligt var ingen tvekan om av de högljudda skratten att döma. Kan ju ha att göra med att den till stor del är laddad av vänner, kollegor och supportrar men betyder inte att det inte är en föreställning för en teaterintresserad publik i allmänhet. Välgjord, musikaliskt rik och stundom galet fyndig och rolig som den visade sig vara.
