[251021] Det är en raffinerad komposition som exilsyriern Mohammad Al Attars skapat kring en handfull människor i centrum för en utredning om en skolskjutning, där utanförskap, skuld, hat, kärlek och försoning hanteras med fina skådespelarinsatser där frånvaron av fäder blir till ett obesvarat frågetecken. Pjäsen Fear ställer inte bara frågan varför utan ger också ledtrådar att spinna vidare på.
Ja, vad är det som kan få en ung människa, oftast man, att ta sig till en skola med vapen och skjuta antingen vilt omkring sig eller mot utvalda offer. Även om själva händelseförloppet känns som hämtat direkt ur verkligheten så är pjäsen inte tänkt som en dokumentär. Skolskjutningen i Örebro kom dock att inträffa mitt i skrivarbetet, vilket uppenbarligen påverkat innehållet.
I centrum står två mödrar och deras två söner, Aram och Emil, som är kompisar, men där den ena blir dödad av den andra, som även dödar sig själv. I dramats centrum står efterhand också polisen med uppdrag att leda det svåra utredandet, en roll som Rasmus Lindgren hanterar avspänt och trovärdigt.
Att Backa Teater har skådespelare med skiftande kulturell bakgrund visar sig här extra mycket som en tillgång. Det bevisar inte minst Eleftheria Gerofoka, som imponerar i en kraftfull tolkning av moder Karin till sonen Aram som blir dödad. Hur ska hon kunna försonas med mamman till den pojke som skjutit hennes son? Som invandrad eller flykting från en ortodox kristenhet lever hon starkt i sin djupa tro tillika misstro med ett vakande öga på sonens umgänge, särskilt flickvännen (självklart gestaltad av Sharzad Rahmani) som modern vägrar acceptera, varandes inte deras sort. Moderns heltigenom svarta klädsel räcker som signal till att hon är änka som håller starkt på traditioner från det gamla hemlandet. Gerofoka har ju i sin egen pjäs Flickan med vildpäronen gått på djupet i sin moders ursprung i 1920-talets armeniska flyktingkatastrof. Så övertygande framstår det, som en dramats peripeti, när hon här, verbalt och fysiskt, öser vrede över förövarens förtvivlade mamma Sandra (Anna Harling), som söker försoning. Moder Karins egen situation uttrycker hon likt ett sorgekväde i en känslostark monolog.
Den som skapat scenografin till detta verk har sannerligen inte haft brist på fantasi. Den utgörs av en hög och bred vägglik byråkonstruktion full av dörrar till lådor och skåp i olika format. Den första ”låda” som dras ut är en bår med sonen Aram (Adel Darwish) liggandes död. Nästa gång, då pjäsen backat till två veckor före dådet, får båren tjäna köksbord till det andra mor-son-paret, Sandra och Emil, i en uppslitande frukostscen.
Så böljar föreställningen fram och åter i tid och rum, visar vänskapen, kärleken och snabba små scener som i all sin flyktighet säger en hel del om integrationens dilemman med mödrar som inte vill erkänna barns frigörelse och flykt in i andra värderingar eller en ensam moder som står helt frågande inför en sons förändrade beteende. Adel Darwish och Bakri Wazzan, den senare praktikant från scenskolan, som spelar sonen Emil, karaktäriserar väldigt trovärdigt två tonåringar med olika hemförhållanden och självförtroenden. Vad var det som gjorde att det gick så snett för Emil? Den fenomenala musikern Kristina Issa bidrar stort till tonläget i föreställningen, både med röst och spel.
Det var under pandemin som Backa teaters konstnärlige ledare, Lars Melin, träffade den syriske dramatikern Mohammad Al Attar, varefter han for till Tyskland för att se en uppsättning av honom och fick idén att be honom skriva något för Backa Teater. Vad man framför allt ville undersöka förklaras i programbladet med frågan ”varför Sverige, som varit föregångsland i fråga om integration och social rättvisa, gått samma högerpopulistiska, nationalistiska väg som många andra länder i Europa och Världen. Hur kunde Sverige av alla länder hamna här?”
Att föreställningen Fear ger gott om stoff att diskuteras vidare i klassrummet eller runt köksbordet är utom tvivel.
