[251029] Den s k återvandringspolitiken – alltså att svenska skattebetalare ska betala människor med rötter i andra länder för att flytta (tillbaka) dit – är ett av Sverigedemokraternas sakpolitiska flaggskepp. Man har fått sina kumpaner i Tidöregeringen att gå med på denna reform. Men när den nu rullas ut framstår idén mer som ett Regalskeppet Vasa – ett pråligt, men överlastat och föga sjödugligt misslyckande. Kommun efter kommun avböjer inbjudan från den nationella samordnare som inrättats för ändamålet att överlägga om hur just deras kommun ska få sina invandrare att flytta ur landet. Och det är inte bara oppositionsfästen som säger tack, men nej tack – och även lokala SD-politiker i dessa kommuner obstruerar!
Precis som krigarkonungen Gustav Adolfs marina pladask avslöjade sprickor i stormaktsväldets fasad, blottar återvandringskonflikten flera lager av svagheter, hyckleri och inre spänningar hos SD. En kärningrediens i återvandringspolitiken är t ex parollen om frivillighet. Den är viktig för partiet, eftersom frivillighet är det enda som skiljer återvandringspaketet från framtvingade massdeportationer á la Nazityskland eller Trumps USA. Gissningsvis är detta inslag därför också avgörande för att övriga Tidöpartier skulle acceptera förslaget. Men inför kommunernas ovilja har partiets migrationspolitiska företrädare Ludvig Aspling omedelbart reagerat med att föreslå tvångsmedel, närmare bestämt hotar han kommuner med indragna statsbidrag om de inte vackert tar emot den nationelle samordnaren.
Reaktionen är tankeväckande på fler sätt, ty den avslöjar inte bara att återvandringspolitikens frivillighet är båg, den visar också att SD vill styra Sverige på samma vis som Trump nu styr USA om de hamnar i regeringsställning efter nästa val. Men ännu mer rafflande blir det när man närmare granskar de motiv som kommunerna framför. Ty dessa handlar alls inte om den sorts globalistiska multikultiradikalism som SD alltid målar upp när någon invänder mot deras migrationspolitik.
Kommunernas motiveringar handlar om jordnära, verklighetsbaserade skäl av praktisk och ekonomisk natur: vi behöver alla våra invånare, meddelar de, och mest av allt behöver vi verkligen inte bli färre. Människorna behövs för arbete, för skatteunderlag, för återväxt. Bland andra kommuner sagt tack, men nej tack märks många från Norra Sverige, men också bl a Uppsala, Växjö, Årjäng och Örebro.
När SD centralt reflexmässigt gastar om att t ex Jokkmokk, som blivit lite av en symbol för skeendet, genom sina invandrare är ”tärande” på landets ekonomi, replikerar självaste SD-ledamoten i Jokkmokks kommun, att kommunen i själva verket har en ekonomi som går bra och ligger långt över landets medel. Hon tillägger syrligt att om ekonomin ska bli ännu bättre behöver skattebasen breddas – m a o gärna mer människor som flyttar dit, invandrare eller ej.
Vad som händer här är avslöjande! SD på riksplanet visar sig nämligen inte alls stå för den sorts pragmatiska, flexibla invandringspolitik baserad på ”sunt förnuft” och vad som är ”bäst för Sverige”, som partiets propaganda velat göra gällande i snart två decennier. Samma propaganda som också varit grunden för att – trots nazistiska rötter och en aldrig sinande serie av skandaler med extremism – slå ifrån sig anklagelser om rasism, fascism och liknande och komma in i rikspolitikens finrum. Ty det är just denna sorts pragmatiska, flexibla migrationspolitik som kommunerna ger uttryck för.
Kommunerna vill behålla sina invandrare för att detta är bra för deras kommun. Svaret från partiets riksplan uttrycker helt andra hänsyn – det är en fanatisk avsky mot allt främmande, bortom sunt förnuft, vardagens realiteter och vad landet behöver ute i förskingringen. En fanatism av precis det slag som SD alltid förnekar att man står för. Så länge man lyckades måla ut alla kritiker mot SD:s migrationspolitik som fanatiska multikulturalister funkade den rökridån. Men nu spricker hägringen i ljuset av att de egna kommunpolitikerna tar retoriken på allvar, och övriga partier visar sig ha en högst liknande inställning.
Det som sker visar också en annan sak, som kanske är ännu mer betydelsefull: många av de väljare och lokala representanter som dragits till SD på grund av invandringskritiken och migrationspolitiken delar sannolikt inte alls det fanatiska främlingshat som ledningen på riksplanet ger uttryck för. Ute i kommunerna och regionerna är samma grupp sannolikt inte heller särskilt glad i signalerna om att SD på riksplanet vill låta farbror staten hota, tvinga och köra över de lokala styrelserna.
Detta blottar en djup klyfta i Sverigedemokraterna mellan ledarskikt och gräsrötter/väljare som på sikt hotar att undergräva partiets ställning i väljarkåren och att erodera grunden för fortsatt Tidösamarbete. Den sistnämnda risken beror i och för sig på radikaliseringen mot mer fanatiska hållningar som märks alltmer i Moderaternas och Kristdemokraternas ledarskikt – fetischistisk kärnkraftsfixering som förvärrar elbristen, öppen accept av kriminalpolitik som ökar och förgrovar våldsbrottslighet på sikt, fortsatt stöd för migrationspolitiska reformer som skadar Sveriges ekonomi och arbetsmarknad (förutom återvandringspaketet, de höga lönekraven för arbetskraftsinvandring), med mera. Går denna tillräckligt långt kanske ingen egentlig sakpolitisk skillnad finns mellan SD och resten av Tidö på denna punkt heller.
Men på väljarsidan kan den nu öppna fanatismen i Sverigedemokraternas högsta ledarskikt leda till katastrof. Samtidigt är partiet alltmer pressat, nu när nästan alla andra partier anammat den pragmatiska, flexibla synen på migrationspolitik som tar hänsyn till en uppskattad grad av accept i befolkningen. Väljare som ser att det som attraherat med SD egentligen inte finns där, men att andra partier numera erbjuder just detta, kan förmodas bli mer benägna att flytta på sig.
Detsamma gäller lokala SD-representanter som avviker från partilinjen och kanske lämnar partiet, vilka genom uppskattning i hembygden kan påskynda sådana rörelser i väljarkåren. Oppositionen lär hur som helst pressa på så fort SD:s fanatism uppenbart strider mot vad ekonomi, samhälle och människor behöver. Liksom de lär konfrontera partiet hårt på riksplanet om uttalanden som flaggar för en trumpistiskt auktoritär och antidemokratisk vändning efter nästa val.
