[251215] En liten stund från Göteborgs centrum, vid Älvsborgsbrons södra fäste finns en stor skog med ett myller av stigar. Bergknallar och dammar, små stugor med kaniner, höns och andra fåglar. Och flera hundra odlingslotter.
Det är Sjöbergen och där har Anna-Lena Ringarp som skrivit texten i denna bok och P-O Alfredsson som fotograferat, promenerat i många år och berättar nu om magin från en plats som inte liknar någon annan.
Historien om Sjöbergen börjar med stenåldern och bosättningen på Sandarna, eller Sanna nedanför dagens Sjöbergen. På 1930-talet upptäcktes att där bott människor för åtta-tiotusen år sedan. I marken hittades yxor och skrapor och rester av eldhärdar och ben från uroxar och vitnosig delfin. Arkeologer talar om ”Sandarnakulturen”. Dåtidens människor bodde nära vattnet, för strandlinjen låg 25 meter högre än idag. Och fortfarande kommer det ibland fram fynd i grusslänten ned mot trafikleden, flintbitar som bearbetats av mänsklig hand.
Sjöbergens historia sammanfaller inte med kolonirörelsen i stort. Även om det var många sorts människor, arbetare med behov av lite jord för potatis och grönsaker för att förbättra hushållsekonomin som sökte sig dit. Fast i de flesta koloniområden som startade runt förra sekelskiftet ägde staden eller ett stort företag jorden och bestämde spelreglerna. I Sjöbergen har odlingarna vuxit fram mer spontant. Och man kan säga att bruksarbetarna uppe i Sjöbergen fortsatte en tradition med rötter i medeltiden där stadsbor odlade sin egen mat i ”kålgårdar” nära staden.
Den här boken som är 19 gånger 26,5 cm med hårda pärmar och på 128 sidor innehåller massor av färgglada bilder och även svartvita gamla bilder och historien berättas av många av de människor som idag är aktiva i kolonin. Men vi får även läsa om de personligheter som funnits där tidigare. Som Nattmannen t ex, om vilken det finns både skrönor och sanna historier. Stefan Carlberg född 1955 var barnbarn till den sista nattmannen i Göteborg. Nattmannens syssla var att ta hand om självdöda djur och avliva lösspringande hundar. Stefan berättar att folk brukade varna sina barn för nattmannen. ”Är du inte snäll nu, tar nattmannen dig.”
Stefan var sex år när hans farfar Gustaf gick bort och han säger att farfadern var en mycket snäll man. Och hans barn blev inte retade för att de var nattmannens barn.
Ännu tidigare i historien var nattmannen hjälpreda åt skarprättaren, bödeln. Sista avrättningen i Göteborg ägde rum 1872 och 1921 avskaffades dödsstraffet i Sverige. Yrket upphörde 1944 och Gustaf Carlberg blev den sista nattmannen i Göteborg.
Det har varit sanatorier för lungsjuka i Sjöbergen och efter Älvsborgsbrons tillkomst på 60-talet skärptes reglerna och djurgårdarnas ägare måste hålla djur på sin tomt.
Tack vare djuren och människorna som sköter om dem har Sjöbergen blivit en unik plats. Djur kräver skötsel och tillsyn varje dag, det är inget som kan förhandlas bort. Idag finns en enda djurförening som organiserar alla med höns eller andra fjäderfän liksom kaninuppfödare. Biodlare finns kvar men har sin egen intresseförening.
”Docka” hette den sista kon i Sjöbergens historia och det berättas lite om henne.
Brevduvor, ankor och mårdar berättas det också om. Och om ett sagolikt kafé ”Guldtuppen” som har öppet på söndagar under den tid på året då vattnet är påkopplat, vanligen från slutet av april till en bit in i oktober. I nio år har det funnits. Thomas Weilöv som har djurgård i närheten med sin fru Katinka Randin fick idén att starta ett kafé i det tomma huset.
”Sjöbergen har alltid varit som en sagoplats…i den bistra verkligheten för mig, säger Thomas. Därför blev det Guldtuppen precis som i Astrid Lindgrens bok Bröderna Lejonhjärta….det ska vara något lite overkligt över det hela, med sagopriser”
Därför kostar allting på Guldtuppen en guldtia. En grillad macka, våffla med sylt eller grädde, kaffe och te och saft.
För Thomas står Sjöbergen för motsatsen till spekulation och girighet.
”Inga stängda grindar till odlingarna” är en rubrik och många odlar tillsammans. En mötesplats för generationer lyder en mellanrubrik där mor och dotter intervjuas. Det har i undersökningar hittats förhöjda halter av kvicksilver, bly och zink i jorden. Det har anmälts till Miljöförvaltningen och det blev början på en diskussion inom Norra odlarföreningen som ännu inte är avslutad.
Behöver jorden bytas ut? Vad kostar det och vem betalar?
”När denna bok skrivs, vet vi inte vad beslutande myndighet och politiker gör för bedömning” skriver författaren.
I kapitlet ”Sjöbergare vi minns” berättas bland annat om Dick Kérla som för 35 år sen tog tag i flera oklarheter på området. Weiron Holmberg, skådespelare och gammal slaktare nämns också som en drivande kraft.
Man får veta det mesta om denna unika plats i Göteborg. Även om ”Sjöbergens dag” som hålls nästan varje augusti. En folkfest som vill väcka uppmärksamhet bland politiker och allmänhet om hoten mot området.
För i kapitlet ”Ingen kommer undan politiken” ställs frågorna: Hur farlig är jorden på Norra och vad kan man göra åt den? Vilken sorts skydd ska de styrande i Göteborg besluta om och hur påverkar det områdets karaktär?
Det är frågetecken som kvarstår. Även om politikerna i stadsbyggnadsnämnden 2020 sagt att området inte skall bebyggas utan ges ett formellt skydd.
