[260202] Kvinnor i litteraturen, som offer, sexobjekt och/eller om krig som idé och lösning har det handlat om och delvis fortfarande avhandlas på Folkteatern. Del 2 i serien ”Metamorfos” påminner bland annat om litterära kvinnor som blivit odödliga genom sin död. Ett märkligt gästspel, Norma Jeane Baker av Troja, har fladdrat förbi som en dimridå om ett namnkunnigt krig och dess orsak, den sköna Helena. Om hon nu ens var där!
I september 2021 såg jag Nina Jeppsson i en mästerlig solotolkning på Orionteatern i Stockholm av Marcel Prousts gigantiska romanverk På spaning efter den tid som flytt. Nu har hon imponerat i ett två kvällars fullsatt gästspel på Folkteaterns lilla scen med föreställningen Norma Jeane Baker av Troja, under tiden hon repeterar en kommande uppsättning av The Black Rider på stora scenen. I samspel med den likaså fenomenala scenartisten Josephine Kylén Collins görs nu en mix mellan antikens sköna drottning Helena och vår tids skönhetsdrottning Marilyn Monroe på spaning efter orsaken till det mest mytiska av alla krig, det tioåriga Trojanska, och vad som orsakade det. Det handlar om häftigt skådespeleri utifrån en komplex text i ett magiskt men inte särskilt väl genomtänkt scenrum.
Josephine Kylén Collins har jag tidigare hyllat för hennes roll i förställningen Marthas hus vid ett gästspel på Folkteatern. Också här uppträder hon förföriskt inställsam, som vittne till kriget och med frågor om dess orsaker, iklädd blodbestänkt uniform med läpparna fixerade i ett arkaiskt leende och en röst av sammet. För i den här berättelsen blir den sköna Helena inte kidnappad till Troja av Paris utan blev med gudarnas hjälp förd i säkerhet till Egypten och ersatt av ett moln, allt enligt dramatikern Euripides’ drama Helena. Om det nu inte är så att hon lika gärna kunde befinna sig på ett hotell i Los Angeles. Synnerligen märklig är Anne Carsons föreställning om Helena/Norma Jeane Baker, efter det namn som Marilyn Monroe hade före namnbytet. Svår tydligen att både iscensätta och göras begriplig trots Olof Runstens fantasifulla regi av två mångkunniga scenartister.
Det visade sig vara en snårig berättelse som hoppar i tid och rum med Nina Jeppsson ömson iförd utmanande svart pälskappa, ömsom nakendräkt och Kylen Collins som en sorts berättare, som med smått förförisk stämma personifierar Helenas make kung Menelaos från Sparta, hans bror härföraren Agamemnon från Mykene, kung Odysseus av Ithaka eller den trojanske hjälten Akilles, vilka stundom förväxlas med till Marilyn Monroes närstående män som Arthur Miller eller Truman Capote. Som sagt, en märklig föreställning, där skådespeleriet är den stora behållningen, liksom de spektakulära scenerna från det underliggande kriget i de på varandra avlösande monologerna, då och då som sång. Lite tråkigt att scenografin inte var gjord med tillräcklig hänsyn till publiken. Scenen var skapad likt en grotta innanför en guldskimrande tygridå med en öppning som inte är tillräcklig för att publiken på yttersta bänkplatserna fullt ut ska kunna se scenens inre som de textrader på grekiska som annonserar olika episoder i handlingen. För att läsa in en av flera möjliga metaforiska tolkningar i denna föreställning så går det rätt lätt att som krigsorsak omvandla lusten till en vacker kvinna till ett attraktivt stycke land.
I april går pjäsen åter att se på Turteatern i Stockholm
