[260202] Inte konstigt att det fort blir utsålt när det endast finns ett dussin platser till en föreställning, som i detta fall görs i olika utrymmen i mellanrummen mellan uppsättningar på teaterns egentliga scener. Det handlar om Folkteaterns mycket annorlunda projekt Metamorfos, del 1, 2, 3, vars del 2 med rubriken Döden, Döden, Döden jag lyckades fånga. (Del 3 väntas först senare i vår).
Inte bara antikens dramer men också världslitteraturen i stort rymmer ju kvinnor som gått till historien för sina olyckliga öden från Ifigenia till Fröken Julie och Hedda Gabler drygt ett par tusen år senare. I Folkteaterns del 2 av serien Metamorfos möter vi som avslutning ett dussintal av dem genom utvalda dialoger framförda av tre av Göteborgs välkända kvinnliga skådespelare i en av de tre akter som denna föreställningen är indelad i. Då är den lilla publiken, ca 12 personer, samlad i teaterns ena bar, där de tre skådespelarna deklamerar utdrag ur kända dramer, som kan ses som en intressant repetition i världslitteraturen. Sådant som kanske fyller på bildningskapitalet som nu diskuteras flitigt i samband med den omdiskuterade kulturkanon.
De tre skådespelarna möter vi inledningsvis en efter en i olika utrymmen i Folkteaterns bakre regioner. En idé som också praktiserats på bland annat Göteborgsoperan. Teatern kan ju inte lägga locket på medan större föreställningar förbereds. Kan man tänka. Då krävs idé och fantasi och i det här fallet är det Malin Stenberg som stått för det och delat in föreställningen Metamorfos 2 till, förutom ovan beskrivna, också en första akt med tre separata stationer med olika innehåll på tema Patriarkatet, Queerskapet och Matriarkatet, där Lisbeth Johansson i ett litet skrymsle på teatern med dramatisk inlevelse framför den grymma folksagan om hustrumördaren Kapten Blåskägg och Malin Morgan i ett annat rum likt en föreläsning med digitala bilder berättar om konstnärerna Claude Cahun och Marcel Moore, som från unga år etablerade en relation i den surrealistiska konstnärseran i Paris, utmanade könsrollerna på diverse sätt och bl a fick en dödsdom på sig efter antinazistiska aktioner, en dom som aldrig hann verkställas. Allra minst är den lilla avkrok i huset som Tove Wiréen disponerar med en dikt av Anna-Karin Palm med titeln Jag skriver över ditt ansikte. En sammantaget mycket annorlunda teaterupplevelse, som försett minnet med en del ny rekvisita.
