[260203] Sverigedemokraterna har alltid brottats med hur de ska förhålla sig till utländska högerradikalt nationalistiska politiska partier och ledare. Dels har det handlat om hur öppet rasistiska och hatiska dessa är mot t ex hbtq-personer. Det har SD löst genom att hålla sig med en bred extremistisk opinionsbildningssvans på nätet och i sociala medier som säger det som de inte själva av opinionsskäl inte kan säga öppet, samtidigt som de hållit symbolisk partigruppsdistans till de värsta avarterna i Europa, som franska Nationella fronten och tyska AfD (även om de systematiskt röstar som dessa). Om Ungerns auktoritära utveckling under Orbán har SD svajat på målet i en vinglande färd från öppen entusiasm till nervös tvekan när man märkt hållningen bland svenska väljare. En liknande utveckling har skett vad gäller Putins Ryssland, där partiet besvärats alltmer av nära kopplingar mellan den egna opinionsbildningen och rysk psykologisk krigsföring. Donald Trumps andra presidentperiod ställer SD inför problem av samma slag.
Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina ändrade allt för SD. Det skapade en skarp konflikt mellan hur SD av taktiska skäl behövde förhålla sig till Putins inrikespolitik och utrikespolitik. Precis som i abortfrågan – där partiet inför den massiva väljaropinionen vände på en femöring från sin tidigare närmast katolskt restriktiva syn till att vara helt för nuvarande fria abortlagstiftning – var SD plötsligt för både EU-medlemsskap och Natointräde – något som alldeles nyss rubricerats som bottenlösa styggelser. SD drabbades här av samma problem som systerpartiet i Polen, PiS, länge haft: att vara helt för en auktoritär inrikespolitisk utveckling som i Ryssland, men samtidigt ha Ryssland som främsta fiende.
Men för SD var problemet dubbelt: svenska väljare är inte alls intresserade av den auktoritära utveckling som är SD:s långsiktiga mål, så därför har partiledningen alltid behövt mörka detta och då har det komplicerade förhållandet till andra länders antidemokrater varit ett problem. Det har stått i vägen för det slutgiltiga maktövertagande som alltid varit SD:s centrala plan – allt annat är taktiska manövrar. I detta avseende blev Putins anfall på Ukraina 2022 rena frälsningen för SD. Det gav partiledningen alla ursäkter de behövde att i starka ordalag fördöma Ryssland och därmed framstå som att de inte alls gillar Putins politik.
Visst, de fick offra några alltför öppet Putinvänliga oponionsbildningsbönder på kuppen, men dessa har som regel inom kort återkommit i det högerextrema flöde som är SD:s stormtrupper. Men – märk väl – SD:s uttryckliga positionering mot Putin och dennes autokratiskt styrda Ryssland begränsar sig helt och hållet till utrikespolitiken. Precis som PiS i Polen har SD lyckats med konststycket att kunna fortsätta vara för den slags antidemokratiska inrikespolitiska utveckling som Putin driver, men fått sig själva att framstå som att de är emot allt ryskt, och därmed kunna behålla sitt opinionsstöd och sina Tidöpartners.
Donald Trumps presidentskap försatte SD i ett ännu värre läge – inte minst genom att Jimmie Åkesson öppet välkomnade utvecklingen i USA under Trumps andra period. ”En frisk fläkt” tyckte han under presidentvalrörelsen 2024, då Trump redan börjat med sina hot mot Danmark avseende Grönland. ”Befriande” var orden om J.D. Vances linjetal mot Nato och Europa. Senast den 15 januari i år (!!) välkomnade ledaren för det största partiet i Tidöskaran Trumps inblandning i den kommande svenska valrörelsen till stöd för SD. Bara några veckor senare hade SD – i spåren av Trumps militära hot mot Danmark och eskalerade tullhot mot Sverige – i panik vänt på en femöring igen. Eller – så kan det kan verka.
Som vanligt när Jimmie Åkesson stoppat foten i munnen skyddas ledaren av sina trogna hejdukar, i detta fall vice partiordföranden Henrik Vinge och chefsideologen Mattias Karlsson. Båda har, taktiskt smart med någon veckas mellanrum (så att media hugger dubbelt upp), i bestämda ordalag fördömt Trumps politik mot Grönland, Danmark och Nato. De är ”besvikna”, säger de (på vad, kan man undra eftersom Grönlandsgalenskapen var där redan under Trumps valrörelse), och sluter upp bakom övriga svenska partiers och andra nordiska länders och Natos linje. De står upp för en bestämd linje mot alla territoriella och ekonomiska hot. Men oaktat hur stark kritiken är så är den begränsad till Trumps utrikespolitik.
Vinge är öppen med sitt gillande av Trumps ”uppgörelse med politisk korrekthet och vänsterkrafter”. Med detta avses förstås det svepande övertagandet av den federala statsapparaten med regimlojala, beslagtagandet av oerhörda mängder konfidentiella personuppgifter av Elon Musks DOGE (som Åkesson och flera andra i SD uttryckt stor entusiasm över), den tungt beväpnade ICE-milisens dödliga attacker i flera demokratiskt kontrollerade delstater, den aggressiva nedmonteringen av akademisk frihet vid universiteten, dödshot mot politiskas motståndare, med mera. Vinge beklagar här att SD:s förhoppningar på Trump än så länge bara ”delvis infriats”.
Karlsson väljer helt enkelt att bara vara tyst om inrikespolitiken, som i raketfart följer det recept som numera är väl beprövat om hur man förvandlar en demokrati till en autokrati. Likt Vinge beklagar han att Trump för en politik mot Sverige och närliggande länder som skapar osäkerhet och undergräver goda relationer och ekonomi. Självklart fördömer han hoten mot Danmark vad gäller Grönland, liksom följdhoten om tullar mot Sverige. Vad ska han annars göra, denna stackars antidemokrat som poserar som nationalist för att kunna ta makten och aldrig släppa den – precis som Putin, precis som Trump.
Likadant ser läget ut i Europa: högerradikala/-extrema partier tvingas distansera sig från Trump, såsom de tvingades distansera sig från Putin. Men kritiken begränsar sig till utrikespolitiken, närmare bestämt den del av den som drabbar det egna landet, eller där acceptans skulle kunna hota utstyrseln av att vilja sitt eget lands bästa. Men om det fascistiska maktövertagande som i ilfart leder mot tyranni tiger de alla, eftersom en sådan utveckling är precis vad de alla önskar i sina respektive länder. Som SD planerar här hemma – bara de till slut släpps in i regeringskansliet på allvar.
Ty detta är vad som allra tydligast kan uttydas av Vinges och Karlssons krokodiltårar över Trump (liksom tidigare över Putin): tystnaden berättar om vad som är Sverigedemokraternas egen främsta önskan och plan. Donald Trumps exempel visar tydligt hur denna plan kan iscensättas bara man får lägga vantarna på regeringsmakten, och detta måste till varje pris mörkas, eftersom regeringsmakten är vad SD nu siktar på efter nästa val.
