[260225] Jag är sedan länge inte det minsta intresserad av skräckfilmer eller rysare, sådana man såg i tonåren. Filmer med galna massmördare eller jättemyror som tar över världen. Men nu har jag trots det sett en skräckfilm, en riktig skräckfilm, inget trams.
I tunisiska regissören Kaouther Ben Hanias film, Hind Rajab – rösten från Gaza, är vi med på Röda halvmånens larmcentral i Ramallah där personal och volontärer sitter och tar emot telefonsamtal, medan israeliska soldater tränger in i Gaza och urskiljningslöst mördar alla som är i vägen. Om det är kvinnor eller barn, sjuka, skadade eller de läkare som försöker vårda dem kvittar tydligen lika.
I januari 2024 för de ett samtal, först genom systern, men sedan med den sexåriga Hind Rajab som sitter i en bil i Gaza. Med flickan i bilen finns moster och morbror, plus tre kusiner döda ”Dom sover” säger hon i början av samtalen. Utanför står en stridsvagn. I tre timmar sitter detta ytterst tappra barn och pratar med personalen som försöker samordna en räddningsaktion. Men att samarbeta med den invaderande armén är inte det lättaste, man kan ju inte skicka en ambulans hur som helst. Ett mångtal av deras ambulanspersonal har redan blivit dödade. Och det blir hetsigt mellan dem som sitter och pratar och deras chef, han som ska fixa till hjälpen. Några styrs av känslor, av empati med det utsatta barnet, någon annan måste ta hänsyn till en praktisk verklighet. Och allt detta medan flickan Hind ber dem komma och hämta henne. Det är absolut hjärtskärande.
Till skräcken i den här filmen hör inte enbart att det hela bygger på den sanna historien om den sexåriga flickan, utan framförallt på att de använder befintliga ljudfiler från Röda halvmånens inspelade telefonsamtal. Vi hör alltså hennes autentiska röst, medan skådespelarna agerar på den. Om skådespelarna säger samma saker som de som arbetade den aktuella dagen eller gör det på skrivna repliker vet jag inte, men det känns hur äkta och trovärdigt som helst.
De anställda få prata i skift när de inte orkar längre, när de bryter ihop. Den enda som inte bryter är flickan, hon som är utsatt på riktigt. Vid några tillfällen skriker hon ut sin rädsla när skottlossningen förekommer i närheten, men annars talar hon relativt ”redigt”. Hon frågar om inte kvinnan som hon fått förtroende för kan komma och hämta henne, kvinnan svarar att hon ingen bil har på jobbet ”Kan du inte be din man komma och hämta mej?” Vad svarar man på det, när det inte är möjligt? ”Varför kommer ni inte?”
Efter närmare tre timmar, med mycket tårar, gap och skrik mellan de inblandade, får de äntligen grönt ljus och en ”säker” rutt för ambulansen att ta sig fram till den bensinmack där bilen står. Vi ser på en datorskärm den inritade vägen, och kan följa bilen mot platsen och flickan. Plötsligt stannar den, alla undrar varför. Vägen finns inte längre, den är sönderbombad. Men det finns möjlighet att ta en kort omväg. Nu är de mycket nära, och man ser små hoppfulla leenden på människorna på kontoret. De meddelar Hind. Sedan en rejäl smäll, och allt blir tyst. Kontakten med flickan är för alltid bruten.
När jag sitter här och skriver bryter det för mig, trots att det snart är en vecka sedan jag såg filmen. Det är oerhört starkt.
Det är verkligen som att sitta med där på kontoret, det är väldigt styvt filmat. Och trots att vi redan vet utgången sitter vi precis som de i filmen och som flickan i bilen och slängs mellan hopp och förtvivlan. Skådespelarna och deras ansikten, mimiken i tystnaden, när orden tagit slut. Hur volontären Omar på ett föredömligt humant sätt låter känslorna styra, men där verkligheten och dess byråkrati sätter hinder. Paniken i hans ansikte. Hur de försöker avleda flickan, få henne att för en kort stund tänka på annat. De ber tillsammans, frågar om hennes favoritfärg, om hon går i skolan, vad hon tycker om att göra ”Jag tycker inte om nånting.” Men i slutet av filmen får vi höra hennes mamma berätta och se filmade sekvenser på en till synes levnadsglad liten tjej som älskade havet. Nu får hon aldrig mer uppleva det.
