[260313] Att i dessa tider hitta åter till George Orwells dystopiska roman 1984, först publicerad 1949, är ju närmast ofrånkomligt. Att koka ner den till en skolföreställning på 75 minuter tycks däremot snudd på otänkbart. Men Monica Wilderoth och Backa Teater har i alla fall lyckats väl när det gäller att iscensätta avgrunden mellan demokrati och ett totalitärt samhälle. Och det börjar med språket. Kan det ske var som helst? Kan man se en motsvarighet idag?
Det är med full energi och drivet skådespeleri som en del av Backa Teaters ensemble tagit sig an uppgiften. Det första som slår an är Josefin Hinders magnifika scenografi, en industriellt betonad metalliknande konstruktion från golv till tak att illustrera en maktapparat med ögon och öron överallt i syfte att knäcka varje försök till fritt och kritiskt tänkande för att skapa en enhetligt lojal befolkning bakom ”partiet” och dess ledare Storebror. Platsen är London i en av tre stora stater som strider om världsherraväldet. En inte helt nutidsfrämmande situation, väl?
Agnes Hargne Wallander gör ett mycket tilltalande porträtt av bokens huvudperson Winston, som tror sig kunna bibehålla sitt fria känslo- och tankeliv, av Partiet kallat krimtänk, vid sidan om sitt arbete på Sanningsdepartementet. Winstons uppgift där är att upprätthålla statens censurapparat genom att anpassa historiebeskrivningen, omvandla sant till falskt, rätta eller makulera skrivna texter i till exempel tidningar så att de stämmer överens med Storebrors förutsägelser, så att det alltid ska framstå som att hen haft rätt vad som än förutsagts. Raderas ur historien gör också bilder av människor som avrättats för sitt krimtänk, vilket gör det brottsligt att ens föra dem på tal. Överallt möts också invånarna av partiets valspråk ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka”
Allt som talar däremot är ”krimtänk” eller varför inte med dagens uttryck ”fake news”. Det som inte skrivs om raderas direkt samtidigt som språket rensas från till exempel ”onödiga” adjektiv och otillåtna värderingar, åsikter förbjuds utom att hylla den allsmäktige, vare sig det handlar om Big Brother eller för att inte också påminna om Orwells tidigare, Animal Farm, den satiriska allegorin över utvecklingen i Sovjetunionen efter andra världskriget, skriven några år före 1984 med liknande budskap.
Pjäsen skummar rätt friskt fram till det som den framför allt fokuserar på och som kan bli en given uppföljning i klassrummet, nämligen vad som händer med språket i förvandlingen från ett demokratiskt kommunikations- och informationsmedel till ett totalitärt verktyg.
Winston har dock blivit anhängare av vad han tror är en hemlig opposition, vars ledare heter O’Brian, kraftfullt och förrädiskt jovialiskt företrädd av Gunilla Johansson Gyllenspetz. Winston tror sig dock ha hittat en ”fristad” hos lumphandlare Charington (Eleftheria Gerofoka), där han tidigare hittat en bok med oskrivna blad som han gjort till sin dagbok, vilket förstås är en förbjuden verksamhet. Här får Winston en kort tids lycklig samvaro med Julian (Oliver Pettersson), som i romanen heter Julia. Det har varit en lätt match i denna scenversion att besätta vissa roller vid sidan om gängse könsnormer, vilket kan få kärleken mellan Julian och Winston att framstå så mycket mer äventyrlig, om man så vill.
I Charington visar sig dock bo en angivare i maskopi med O’Brian och Winstons och Julians lycka är förbi. Snart är Winston arresterad och Julian ”försvunnen”. Här har teatern skapat en riktigt skräckinjagande tortyrscen där Winston genom elektriska chocker, mot tidigare utsaga, fås att ange till och med sin älskade. Backa Teater har sannerligen lyckats i snabba kast iscensätta denna dystopi på ett sätt som gör att den verkligen känns skrämmande nära. Intresset har också visat sig så stort att hela spelperioden var utsåld redan innan premiär.
