[260328] Den här omfångsrika och fokuserade fackboken täcker in ett område av filosofihistorien som få vet särskilt mycket om. Lite vagt känner man kanske till att Martin Heidegger var (entusiastisk) nazist – också i sin filosofi, även efter andra världskriget – och kanske att de tolkande samhällsvetenskapernas nestor, Hans-Georg Gadamer, var akademiskt aktiv filosof under Tredje riket, medlem i nazistiska rörelser och med regimpositiva publikationer (som han strök ur sin bibliografi efter kriget). Men de allra flesta är idag glömda, även om enstaka namn ännu figurerar i annalerna för Fichte- eller Kant-forskningen, som regel helt utan hänvisning till deras roll som ”Hitlers filosofer”. Den norske vetenskapsfilosofen Nils Giljes (pensionerad professor i Bergen) bok är därför välkommen – särskilt i dessa dagar när svensk ”nationalkonservativ” radikal höger börjar aktivt orientera sig tillbaka mot det (anti-) intellektuella landskap som här skildras.
Gilje har medvetet gjort kategorin ”Hitlers filosofer” inklusiv. Han skiljer grovt mellan rena medlöpare, de som engagerade sig i Tredje rikets organisationer och aktivt bidrog till dess politik, och de som (dessutom) aktivt bedrev sin filosofi i Hitlers och det nazistiska partiets tjänst – ”NS-filosofer”. Alla kategorierna förenas av hur de parasiterar på den brutala undanträngningen av judiska och för regimen politiskt misshagliga kolleger – inledningsfasen av den folkfördrivning och fullbordade förintelse som följde. Gilje diskuterar ingående om drivkrafterna: hur mycket är ren opportunism och karriärlusta, hur mycket är – enkelt uttryckt – ideologiskt hat? Visst finns inslag av det förstnämnda, men Gilje visar hur det i de flesta fall blandas med mer prekära inslag – till exempel ideologiskt aktivistiska sakkunnigutlåtanden och akademiska recensioner, fyllda av nazistiska signalord, som undergräver akademiska karriärer och brännmärker kolleger med fel ursprung, fel politisk riktning eller bara fel sorts filosofisk inriktning – som logiska empirister, liberala, kristet humanistiska och marxistiska tänkare.
En annan sak som förenar Hitlers filosofer är den intellektuella kollaps, varav aktivismen inom de akademiska institutionerna blott är ett yttre uttryck. Kollapsen griper nämligen igenom hela synen på hur filosofi ska bedrivas. Här gör Gilje tydligt att många av Hitlers filosofer stått startklara långt innan nazisternas maktövertagande 1933. Anti-intellektualismen har börjat odlas – och hyllas – av många i god tid innan just NSDAP seglar upp som den radikala nationalistiska högerns realpolitiska draglok. Det är inom denna bredare rörelse av ”revolutionär (nationalistisk) konservatism” eller oxymoronen ”Linke zu Rechts” som den dödliga dekokten av romantiserad nationell (tysk) chauvinism, antisemitism och fascism börjar odlas.
För de filosofer som dras med innebär detta ett metodologiskt skifte: filosofins uppgift är inte längre att försöka besvara de traditionella filosofiska frågorna, utan att lägga grunden för och berättiga en tysk ”völkisch” chauvinism, en auktoritär styrelse av ett tyskt ”tredje rike” och antisemitismen, som av många uppfattas som en kärna i den ”folkliga” tyskheten som filosoferna ska teoretisera fram. Filosoferandets grund är inte längre teoretiska strävanden efter sanning och kunskap utan teorins värde avgörs av hur väl och hur långt den kan stärka denna politiska rörelse. Och – när tiden går – hur väl den lyckas glorifiera Hitler personligen som något i stil med utvald och helig kejsare.
Heidegger framstår som en helt avgörande auktoritet för den anti-intellektualistiska omsvängningen, och hans medlemskap i NSDAP 1931 som en triumf för Hitler. Detta trots att Heidegger efter bara några år efter maktövertagandet blir missnöjd över att det Tredje rikets omvandling inte går fram snabbt, brutalt och radikalt nog – han längtar efter ett ”år noll” som ska svepa undan all teknologi, all naturvetenskap och all filosofi och religion från Platon och framåt. Han drömmer om en samhällsfilosofi som är en tanklös fysisk kamp (där hederliga tyska bönder gör processen kort med allt som luktar judiskt-kristet, liberalt, kapitalistiskt, teknologiskt och platonskt) och en politik enligt ”den barbariska principen” (syftande på primitiva klansamhällen i fornnordisk och försokratisk grekisk tid). Därför blir den tyska filosofi som bedrivs enligt riktlinjerna han hyllar hatiskt antisemitisk och präglad av våldets logik framför argumentets: kampen för de rätta idéerna vinns genom att motståndarna underkastas och utplånas. Allt uttryckt i Heideggers notoriskt dimmiga och svulstigt abstrakta terminologi och prosa. Även där är han en förebild för övriga av Hitlers filosofer, vilka sällan drar ut några konkretiserade praktiska slutsatser ur sina panegyriska lovsånger till det sant ”völkisch” tyska, inte ens i de många fall där judar förklaras aldrig – oavsett hur assimilerade, sekulariserade eller kristna de är – kunna vara ”sanna tyskar”. Alltså nästan ordagrant vad Björn Söder förklarat om svenska judar i nutid, eller Richard Jomshof om svenska muslimer. Båda förblir, liksom Hitlers filosofer, tysta om vad de konkreta, politiska följderna av detta ska vara.
Samtidigt framhåller Gilje hur iögonfallande vidsynt det filosofiska landskapet i Tredje riket tilläts vara inom dessa ramar. Filosofer som Alfred Baeumler, Ernst Bergmann och Ernst Krieck och flera andra kunde öppet tävla mot varandra med olika idéer, så länge de höll sig inom det övergripande programmet att glorifiera Tyskland och Hitler, grundat i Heideggers anti-intellektualism. För, som Gilje påminner om i kapitlet om den nazistiska religionsfilosofin, den nazistiska ideologin själv är ju en sådan osannolik röra att den ger utrymme för nästan vad som helst som tillåter att rätt slags praktiska slutsatser dras gällande ledarens upphöjelse och obegränsade rätt. Han beskriver också hur detta har en analogi i det mer allmänna sätt som Nazityskland styrdes – där olika delar av byråkratin gavs relativt fritt spelrum att konkurrera i en kamp om Hitlers gunst. På så vis kunde de kvarvarande filosoferna leka relativt fritt, när de väl medverkat till att intellektuella konkurrenter avskedats, landsförvisats, fängslats eller mördats.
Därför har den här boken också ett värde i att teckna en överraskande varierad bild av filosofin i Nazityskland. Detta har bieffekten att den inte är helt lätt att tränga igenom, särskilt som Gilje gör sitt bästa för att beskriva tankegodset på sina egna villkor. Tätt och utbrett är det begreppsliga dis genom vilket läsaren får bita ihop och påminna sig om hela det filosofiska företagets anti-intellektuella måttstock under denna tid.
