[260405] Med inlevelse och energi både fysiskt, mentalt och verbalt gestaltar Yohannes Frezgi, i den pjäs han själv skrivit, en ung man som skottskadad blivit rullstolsberoende med oviss framtid, brustna drömmar och ambitioner. Pjäsen Symaskinen är en intensiv föreställning som gör mödan värd att ta sig ut till Angereds Centrum, som med sin lockande grönsaksmarknad och sitt kulturhus Blå Stället med teater och konsthall ter sig betydligt lugnare än trängseln o villervallan i Göteborgs uppgrävda innerstad.
Symaskinen är Yohannes Frezgis debut som dramatiker efter att han debuterade som skådespelare i föreställningen Teorier om Människan på Backa Teater förra året. Nu spelar han huvudrollen i sin egen pjäs, som får mig att tänka på pjäsen Fear av Mohammad Al Antar som spelades 1924/25, också på Backa Teater, med skolskjutningar som tema och fokus på mödrarna till offer och förövare.
Eskaleringen av skjutningar som det civila våldets stora frågetecken har därmed fått ännu ett uttryck på scener för barn- och ungdomsteater i Göteborg. Symaskinen, med delvis dokumentär bakgrund, utgår från det svårbegripliga gatuvåld som drabbar vilt och oprovocerat, i det här fallet ryggen på en ung Joel som plötsligt tvingats se sitt liv i helt nytt scenario med en groende känsla att hellre ha velat dö.
På ett upphöjt podium längst in i scenens mitt, som vore det en altarsymbolik, liksom tronar Yohannes Frezgis Joel när pjäsen börjar som den som överlevt och lyckats att i alla fall dels kunna hantera symaskinen för sin favoritsyssla, dels manövrera rullstolen, som han blivit beroende av. Fullt trovärdigt, med hjälp av en kvinnlig granne, Lena (Shada Sulhav), har han också övat in att ta sig upp på stolen igen när han råkar välta, vilket inte är helt lätt för någondera part. Denna granne, som han låter komma in via fönster, visar sig ingå i det lilla nätverk som Joel både får fysisk och mental hjälp av men också har som bollplank för sin rastlöshet och sina aggressioner. Dit hör vidare Joels bästa vän Biyan, som spelas av Wahid Setihesh, som också fungerar lite som dramats stabilisator medan Shada Sulhav omväxlande med rollen som Lena också då och då uppträder som psykolog och förstås finns där en mamma (Dodona Imeri) som försöker hantera sonrelationen efter bästa förmåga. Imeri och Setihesh uppträder också som clowner i en sorts drömspel som Joels döda vänner Barre och Shory.
Frezgi ger trovärdigt och vältaligt, med en enastående energi, uttryck för den drabbades irritationer och ilska i ett tempo som inte alltid är lätt att hänga med i. Att det är den oumbärliga modern som blir måltavla för den värsta irritationen är dessvärre trovärdigt, vilket ges ett lite typiskt exempel på med Joels kritiska kommentar om mammans medhavda inköp, som om hon inte visste att han inte gillade broccoli, utöver en del annat som kunde uppfattas som att mamman inte bryr sig. Något som säkert kan väcka igenkänningar hos vårdare/anhörig till inte bara drabbade barn.
Angereds Teater erbjuder ett generöst scengolv för en fantasifull scenograf, i det här fallet Emil Wickholm Thuresson, som fått samtliga rumsfunktioner på plats samtidigt med kartonger, vittnande om en plötslig flytt till ny boplats, för diverse innehåll. Troligen är det också Thuresson som låtit illustrera hela golvet med svårtolkade rebusliknande bilder och tecken.
Så – även om händelseförloppet skenar och i alla fall jag delvis får svårt att uppfatta allt som sägs och sker så är det en spännande och välspelad föreställning, en pjäs med sorg i hjärtat men också med glimten i ögat, tydligen tillkommen genom samtal med en vän till Frezgi som drabbats av ungefär det som pjäsens Joel gestaltar och som också innehåller drömscener, filosofiska reflektioner om vad det är att vara människa och clownnäsor som minner om ett tidigare kompisliv. En debut som lär locka till en fortsättning.
