[260405] Den maoistiska svenska s k rebellrörelsen var en marginalföreteelse i den politiska vänstervåg som drog genom samhället i slutet av 1960-talet. Men genom sin extremism, blinda dogmatism, hänsynslöshet och sektliknande organisationsform, var den också ett förebud för vad som komma skulle i form av våldsamma väpnade terrorgrupper som Röda armé fraktionen och Röda brigaderna – eller vår egen Operation Leo som 1977 skulle kidnappa Anna-Greta Leijon som hämnd för hennes agerande under RAF:s ockupation av den Västtyska ambassaden 1975. Tråden mellan Rebellerna och terrorismen har spunnits tidigare, i Liza Marklunds thriller Den röda vargen, med en mindre trovärdig karikatyr av rörelsen i en skurkroll långt upp i norr (där den aldrig var aktiv). Moodyssons engagerande roman Rebellerna tar ett helt annat grepp och låter med obrottslig lojalitet arbetartjejen Monica berätta om sin tid i en av rörelsens revolutionära celler på Blekingegatan i Stockholm.
Tidigare finns kritiska sakframställningar om Rebellerna av Armas Lappalainen (själv en del av rörelsen) och Torbjörn Säfve, liksom dokumentärfilmen ”Rebellerna” av Bosse Lindqvist, som kan ses via Youtube. Moodyssons osentimentala, rättframt och kompromisslöst berättade roman fyller här verkligen en lucka i förståelsen av en företeelse som fortsätter att väcka intresse. Man kan samtidigt fråga sig varför – gruppens saga var all redan 1968 och engagerade när den var som störst bara en liten bråkdel av alla dem som i Vietnamkrigets spår slöt upp i internationellt inriktade vänsterrörelser. En irriterad kommentar om boken på sociala medier undrade varför, om man nu ska skildra ”vänstern” denna tid, inte skriver en roman om den framgångsrika LKAB-strejken 1969. Jag tänker att det enkla svaret är att trots strejkens realbetydelse ur nationellt facklig och vänsterreformistisk synpunkt, så utgör den inte ett exempel på den internationellt inriktade revolutionära rörelse på maoistisk grund med udd mot USA-imperialismen som kom att prägla vänstern till vänster om Socialdemokraterna under många decennier. Genom Olof Palmes positioneringar under 1970-talet blev dess antiimperialistiska fokus delvis också inlemmat i Socialdemokratins syn på sig själv. Rebellerna, liksom 1970-talets vänsterterrorister i Europa, blir litterärt och mänskligt intressantare än de vilt strejkande gruvarbetarna genom att representera extremvarianter av ett svärmiskt tänkesätt som hade en omfattande spridning och verkan.
Monica berättar om Rebellerna från andra sidan av det liv då hon som ung lockas av Tobias ur sin trista flummarkvartstillvaro av upprorets och kärlekens lusta. Hon råkar hamna i en av Rebellernas revolutionära celler där Tobias hänger när han inte är i ateljén på Mejan. I cellen får Monica som ”riktig arbetarklass” snabbt särskild status bland alla borgar- och akademikerbarn. Steg för steg initieras hon i rörelsen, lär sig snabbt slagorden och Mao-citaten och hur man aggressivt och våldsamt konfronterar kamrater som är på fel spår. Genom sin kompromisslösa hållning gör hon snabb karriär; hon blir ”tvåa”, sedan ”etta” och när den inre fanatismen och paranoian i rörelsen växer alltmedan revolutionen dröjer utses hon av centralkommittén till cell-ledare. Som sista stadium bjuds hon in som medlem i samma kommitté strax innan rörelsen faller samman.
En sak som ofta lyfts om Rebellerna är hur rörelsen pressade föräldrar att lämna ifrån sig sina barn till en särskild barncell för att fostras renlärigt. Barnen var, med Maos ord, revolutionens ”ägg”, de vuxna dess ”stenar”, redan förgiftade av kapitalistisk och imperialistisk ideologi, även om vissa förmådde lyfta sig en aning i håret genom pliktskyldiga Mao-studier, revolutionär gymnastik och skoningslös offentlig självkritik. Här har Monica ett försteg genom sin arbetarklassbakgrund, det tycker både hon själv, kamraterna i cellen och de med central makt i rörelsen. Hon tar därför stor del i barncellens aktiviteter och iscensätter lekar och rollspel för att lära ut korrekt rättvisesyn och, med tiden, den avhumaniserande och våldsamma hållning till fienden som krävs om revolutionen ska kunna segra. Barnen får turas om att vara på rätt sida av motsättningen, klasskampen och kriget. När Monica i efterhand ställer sig frågan om detta kan ha skadat barnen, snäser hon åt sig själv att det i så fall inte är någonting mot kapitalismens alla skador, i en retorisk figur som än idag används flitigt på den antiimperialistiska ytterkantsvänsterns barrikader närhelst frågor ställs om det revolutionära våldet är värt sitt pris.
Den åldrade Monica står alltså inte eftergivet och ångrar sig – detta, vid sidan av den rättframma prosan, är det element i den här romanen som gör den så stark. Rebellernas sammanbrott blev en personlig katastrof för henne själv, något hon tvingats bearbeta under många, svåra år. Men hon backar inte från grundprinciperna hon antog vid den tiden. Däremot föraktar hon djupt den stora delen av rörelsens medlemmar, liksom 68-vänsterns förgrundsgestalter. Borgerliga, testuggande pratkvarnar och fegisar utan reellt klassmedvetande, är hennes bistra dom över till exempel Jan Myrdal. Hon pekar med gillande på mjölkprisprotesterna 1972 och jag tänker att hon i det ljuset borde gillat gruvstrejken 1969 skarpt. I efterhand konstaterar hon att arbetarkvinnan bakom mjölkprotesterna numera sägs vara Sverigedemokrat och beklagar, med beundrande citat av Ulrike Meinhof, att Rebellrörelsen inte raskt rensade ut alla ”svaga”, beväpnade sig och inledde en våldsam kamp på momangen.
