[260419] Den som söker ska finna! Apropå frågan om klassiker så har Backa Teater väckt liv i en svensk pjäs som hade urpremiär på Unga Dramaten Elverket 2011 men först nu hittat fram till Göteborg. Martina Montelius pjäs ”Mira går genom rummen …” visar sig vara en suverän kandidat till blivande klassiker. För även om ingenting kan slå den olympiska gudafamiljen i snåriga relationer så kan svåra frågor uppstå i vår skilsmässotäta era om hur separationer drabbar och hur en familj definieras.
Inte sällan, när det gäller teatrars pjäsval, anses det bero på brist på nyskriven dramatik ur barns perspektiv att man väljer att dramatisera kända romaner eller anpassa antikens eller Shakespeares dramer till en yngre publik. I de fall det skrivs någon ny pjäs tillrättalagd för barn och unga så blir den lätt en engångsföreteelse, vilket dramaturgen Kristina Ros konstaterar i programbladet till pjäsen Mira går genom rummen…, en av många pjäser av Kristina Lugns dotter Martina Montelius.
Vad som händer vid separationer, vem som till exempel är mest mamma – hon som burit barnet i magen eller hen som kärleksfullt och tålmodigt burit det uppväxande barnet på sin rygg och mycket annat vid behov är sånt som väller upp när barn ska placeras om efter att föräldrar separerat.
Det ställs många kloka frågor och fälls mången spetsfundig oneliner i det fyrkantiga scenrum med publik på tre sidor, där Mira, gestaltad av Sharzad Rahmani, far fram likt en sagofigur, typ Pippi Långstrump, som en livets, i synnerhet familjelivets, katalysator. Ett handgripligt gräl uppstår till en början mellan Mira och hennes bonusbror Hans, jovialiskt gestaltad av Alexander Gustafsson , innan en pappa (Ulf Rönnerstrand) kommer in och försöker förklara att motivet till båda barnens föräldrars skilsmässor varit att det skulle bli bättre, för att mötas av den omedelbara reaktionen: Bättre för vem?? Bonussyskonen Mira och Hans anser att de har lika stor rätt till varandra som biologiska syskon har.
John Grahl går ut och in i roller, bland annat som ny make som kunnat definieras som en ”fjällrävenfjolla”, tämligen obekymrad om barnens eventuella hemmahörighet. Anna Harling växlar smidigt mellan olika föräldraroller. Det är en stundom skrattretande och överraskande, både filosofisk och uppfordrande föreställning. Svårast får Mira när Ylva Gallon träder in i handlingen som skolsköterska med en smått desperat fråga om hon som ensamstående kan betraktas som familj. Något som ungdomarna till slut, med en som de tycker övertygande motivering, räknar ut att hon kan.
Med Daniel Ekborg och Kristina Issa som musikaliska ankare och inhopp som diverse bifigurer bär föreställningen framåt med humor och sprudlande energi.
