[260622] Hur ska den vara? Den mänskliga vården. Är den en utopi, en fantasi? I finlandssvenska Hannele Mikaela Taivassalos roman InSanatorium, besöker vi ett sanatorium på en okänd plats i ett okänt land. Här har patienterna det bra, så bra det går när livet känns svårt, ibland till och med outhärdligt. Med ett fantasifullt och insiktsfullt språk, lotsar Taivassalo oss läsare skickligt in i sanatoriets värld, ja, InSanatorium är avskilt från resten av världen. Utanför finns kråkorna och katterna, de katter som matas i smyg.
Ali, kan inte leva, hon är levnadsoduglig enligt sig själv. Vårdaren Toso brer mackor åt henne, till slut kan hon äta, men till att börja med bara dessa kärleksfullt bredda syltmackor. Toso är snäll. Han tar hand om dem på InSanatorium. Han når fram till Ali.
Hur ska jag dö, frågar Ali mörkret utanför fönstret. Hur ska jag dö?
Ali får nya vänner på Insanatoriumet. Rina är pratglad och utåtriktad. Hennes rum är färgglatt och fullt med roliga prydnadssaker. Ibland visar hon brösten. Hon är gränslös. Tillsammans tänker de:
Där utanför finns världen, men hur ska de orka med den, och måste de? Det här är InSanatorium, väggarna är tydliga och dörrarna stängda. Världen utanför är bortsluten.
Jag har lust att skriva ned rad efter rad från Taivassalos bok. Här sägs det som bör sägas om psykvården och människorna, som är i behov av den. InSantorium är en sluten värld, men på ett positivt sätt. Ibland behöver människor lugn och ro från den hektiska världen. En trygg plats att läka på, ett InSanatorium. Och vårdare som Toso, som ser patienten och förstår patientens situation
Idag är psykvården i en katastrofal situation, åtminstone här i Sverige. Det finns varken trygga rum eller resurser att bygga sanatorium. De stora sjukhusen har speciella avdelningar för psykvård. Att hitta utbildad personal till avdelningarna är svårt. På vissa psykavdelningar trängs de deprimerade, de bipolära och anorektiker i ett surr av mobilsamtal och ljud från datorer och TV-apparater. Världen utanför tränger sig på hela tiden i form av telefonsamtal, TV-program, Facebook och andra sociala medier. Att hitta ett tyst rum på en psykavdelning kan vara svårt. Att mobilerna och datorerna är tillåtna på psykavdelningarna är för mig en gåta. Vården befinner sig långt ifrån ett InSanatorium.
Inte heller brer någon syltmackor åt den patient som lider av livsleda. När psykisk ohälsa blivit den största orsaken till sjukskrivningar i Sverige, borde man då inte satsa mer på den vården? Kanske inte satsa alla pengarna på syltmackor, men på en mänsklig vård i en rofylld miljö.
Kanske det inte någonsin försvinner helt. Kanske det inte kan bli bra, men det kan alltid bli bättre, säger Toso.
Och dessa ord tröstar Ali. Och hon vägar börja hoppas. Utan hopp går det inte att leva. Taivassalos roman är hoppfull, Ali har en chans att vinna över livsledan.
Läs Taivassalos roman, läs den.
