[260824] Den 13 september är det val till Sveriges riksdag. Inför detta har radikaliseringen av svensk politik i kölvattnet av en traditionell högers samverkan med Sverigedemokraterna fått experter och forskare att varna för en autokratisk utveckling i vårt land: om SD släpps in i regeringen (vilket M, KD och L lovat) väntar en neofascistisk utveckling likt den vi sett i Venezuela, Ryssland, Indien, Turkiet, Polen, Ungern – och nu senast USA. Men röster har också höjts för att varningarna är överdrivna. Forskare och experter borde låta bli att ”ropa vargen kommer” – särskilt då antidemokrater gärna rider på att undergräva experters och forskares trovärdighet. Frågan om hur man borde tänka om denna sak landar rätt i ett av mina egna specialområden som filosof: etiska frågor kring hantering av osäkra och riskabla scenarier, försiktighet och tillhörande forskningsetik. Men inte bara det …
De sista åren har nämligen frågan om den svenska demokratins framtid engagerat mig mer som skönlitterär författare än som forskare. Min nya roman som släpps nu i höst, Omsorg och sadism – en framtidsroman om samtiden, har sin upprinnelse i novellen ”Medborgare Roskow”, i min debutbok Utsikter, som tecknar bilden av ett framtida, autokratiskt Sverige, där en mindre elit förslavar resten av befolkningen med ett system av villkorade medborgarskap, tvångsarbete och gettoartade läger. När boken lanserades 2022 stundade också ett riksdagsval. I ett inlägg på sociala medier undslapp jag mig att en vinst för Tidölaget vore ett steg mot det fullkomliga fascistiska maktövertagande som gestaltas i novellen. Jag fick en del medhåll, men möttes också av tvivel och en del ilskna reaktioner om att jag överdrev. En bokbloggare som tänkt skriva om boken blev till och med så uppbragt att hen valde att avstå och i stället skicka ett argt mejl om saken. Men inte bara det – hen skrev också en lång drapa på sin blogg om hur idiotiskt och verklighetsfrånvänt mitt uttalande var.
Kritiken fick mig att tveka och tvivla. Hade jag tagit i för mycket? Var scenariet i novellen alls realistiskt? Var det rentav oansvarigt att tillåta sig sådana spekulationer? Frågor började samtidigt gnaga i min författarskalle om hur människor alls kan ledas in på en väg mot tyranni från en högrankad demokratisk rättsstat. Vad drev egentligen den undflyende Robert Roskow som givit novellen sitt namn? Hur reagerar människor när diktaturen tornar upp sig och hur borde de reagera? Vad kan räknas som motstånd i sådana tider och hur ter sig livet i omvälvningens spår? Jag inledde arbetet på en ny berättelse som skulle räta ut frågetecknen. Realismen i novellens premiss visade sig vara enklast att reda ut.
På en punkt har kritiken av dagens larmare helt rätt: Sverige är sedan länge en av världens högst rankade demokratiska rättsstater. Till skillnad från många andra länder åtnjuter vi också privilegiet av en befolkning som litar på myndigheter, en i jämförelse minimalt korrupt byråkrati och en stark ämbetsmannatradition. Men inget av detta utesluter de autokratiseringsscenarier som varningarna lyft fram – det är skillnad på nivå av demokrati och förändringshastighet från demokrati mot autokrati, liksom på nivå av demokrati och hur robust en demokrati är mot påfrestningar. Detta är vad som just nu illustreras av den snabba och brutala nedmonteringen av USA:s demokratiska system.
Det svenska styrelseskickets största svaghet är att det byggts på det okritiska antagandet att en demokratiskt vald regering är och förblir demokratin och rättsstaten trogen. Tar vi bort den premissen blir bilden betydligt skakigare. Då kan byråkratins effektivitet och folkets och tjänstemännens lydnad i ett slag vändas till ett dödligt verktyg i autokratens händer.
En svensk regering med antidemokratiska planer kan göra mycket mer skada på mycket kortare tid än vad de flesta tror. Utan att gå via riksdagen kan den över en natt helt möblera om i samtliga myndigheters ledningar, skruva om deras verksamheter med regleringsbrev och drastiskt förändra ekonomiska prioriteringar. Med lite planering och lojala generaldirektörer är det fritt fram att snabbt stuva om i myndigheternas kommandolinjer så att inget ministerstyre behövs för att förvekliga autokratens önskemål – det sköter sig självt genom lojalitet och rädsla. Med ekonomiska prioriteringar kan informations-, kultur- och debattlandskap som stöper allmän opinion drastiskt omformas – särskilt i vårt land, där akademi, kulturliv och media är nästan helt beroende av offentliga stöd. Det behövs bara ett enda på så vis kontrollerat val för att kullkasta hela vår demokratiska grundlag.
Till detta kommer den kriminal- och säkerhetspolitiska verktygslåda som alla autokrater älskar att använda mot sina politiska motståndare. Det blir en smal sak att kväsa oppositionen när försvarsmakt, polis och underrättelseväsende kapats på ovan beskrivna vis. Dessutom är detta företag – beklagligtvis – numera lättare än någonsin förr.
Gängbrottsligheten och det försämrade säkerhetsläget har fött fram mängder av nya möjligheter för polisiära, underrättelse- och militära myndigheter att utan domstolsbeslut övervaka människor in i deras mest intima liv och drastiskt begränsa deras frihet. Verktygen måste visserligen hänvisa till ”nationell säkerhet” eller ”systemhotande” eller ”samhällsfarlig” verksamhet. Men dessa ord är politiska snarare än rättsliga, utan skarpa definitioner och utan oberoende rättslig prövning av hur de tolkas.
Regeringen och myndigheterna kan alltså själva styra sina befogenheter att kringränna människors frihet. Nu senast har till och med möjligheten öppnats att med sådana gummiparagrafer beröva infödda svenskar deras medborgarskap, varefter de enkelt kan deporteras eller hållas i förvar – ett perfekt verktyg för fascister att undanröja eller med hot tysta politiskt motstånd.
Som om inte detta vore nog ligger i väntrummet ett grundlagsförslag att ge regeringen rätt att utan riksdagens godkännande utlysa undantagstillstånd – alltså helt åsidosätta normal lagstiftning – vid ”nationella nödlägen” (som samma regering själv definierar). Men redan utan denna julklapp till varje autokratiskt sinnad statsminister finns alltså stora möjligheter att kontrollera opinionsbildning och kväsa opposition, liksom att kontrollera hur och när val genomförs. En ministär med sådana planer behöver inte ens en riksdagsmajoritet i ryggen för att göra verklighet av dem – statskuppen ligger en minoritetsregering bort.
Sveriges styrelseskick saknar helt de verktyg som i USA bromsar Donald Trumps framfart: vi har inget system med fristående konstitutionella domstolar som kan bromsa eller helt stoppa olagliga politiska beslut. Undantaget är EU-domstolen, dit det tar åratal och stora resurser att driva ett ärende. Vi har heller inga delstater med egna lagstiftningar och autonomt formulerade politiska mandat som kan bjuda motstånd. I USA har den federala regeringen inte makten över valsystemet, som regeringen i Sverige har – även om Donald Trump just när detta skrivs av förståeliga skäl kämpar hårt för att tillskansa sig den.
Det enda verktyget i svensk grundlag som möjliggör kontroll av en antidemokratisk regering som löper amok är att riksdagen fäller statsministern med en misstroendeförklaring. Just detta har många politiker som röstat fram ovan beskrivna säkerhetslagar och grundlagsförändringar framhållit – ingen fara, säger de, går det illa kan vi dra i nödbromsen, demokratin är säker.
Detta är antingen aningslöst eller avsiktligt vilseledande. Om statsministern fälls har hen nämligen två val: avgå eller utlysa extraval och upplösa riksdagen. I det senare fallet sitter samma autokratiskt sinnade regering kvar som expeditionsministär och kan fortsätta avveckla demokratin, bara nu utan en trilskande riksdag som stör. Lägg till premissen att samma regering genom chefstillsättningar, ekonomisk omprioritering och regleringsbrev kontrollerar inte bara det inrikes medialandskapet, säkerhets- och polisorganisationerna, utan även Valmyndigheten, och ett bråddjup öppnar sig.
I ljuset av dagens politiska strömningar så tycker jag därför nog att skälen för att varna finns där. Sverigedemokraterna visar fortsatt prov på antidemokratiska tendenser. Hets mot politiska motståndare som landsförrädare, löften om att använda benådningar i egna politiska syften, kvittningskaoset i riksdagen och den uttalade viljan att fördriva svenska medborgare med ”fel etnicitet” är några färska exempel. Än värre blir det av att höga företrädare för den traditionella höger som backar upp SD själva börjat agera öppet aggressivt antidemokratiskt, nu senast civilförsvarsminsterns hätska utfall och hot mot enskilda journalister för granskningar som inte faller honom på läppen. Sverigedemokraterna har dessutom i ryggsäcken sin välkända långa historia av antidemokratisk positionering (med hyllningar av Orbans Ungern och Putins Ryssland på kontot i närtid) ända tillbaka till sina nazistiska rötter.
Merparten av de nya möjligheterna att förvandla Sverige till en polisstat har dessutom tillkommit just under press från samma parti. Skärpningarna för att stödja säkerhetsarbete och polisens kamp mot gängbrottslighet hade mycket väl kunnat utformats mer rättssäkert, utan de nu vidöppna dörrarna för politiserat missbruk. Men inte ens oppositionen har tordats hålla emot, sannolikt av rädsla att skällas för undfallande mot kriminella och terrorister.
För en författare blir detta sakläge förstås bara första steget. I litteratur är frågan om vad som är praktiskt och teoretiskt tänkbart bara ett yttre skal. Mer centralt är frågor om hur det kan tänkas förlöpa, hur detta då ter sig för människorna som är med och hur en berättelse om detta kan mejslas fram på ett engagerande och trovärdigt vis. Om just jag lyckats med detta i min roman får förstås läsarna avgöra när boken kommit ut. I jämförelse är faktiskt den etiska frågan om hur försiktiga experter och forskare ska vara med att varna för osäkra hot betydligt enklare.
Att avstå från att varna av försiktighet har nämligen alltid ett pris – något jag utvecklat teorier om i min egen forskning. Visst ligger det något i att alltför spekulativa varningar kan användas av autokratiskt sinnade politiker för att söka undergräva förtroendet för experter och forskare. Men om bara skälen bakom varningarna är verkliga och värdena viktiga blir priset för att avstå från att varna lätt alltför högt. I bland, som i detta fall, är dessutom försiktighetens pris accelererande – ju längre vi väntar på säkra bevis innan vi varnar, desto högre blir risken att varningen kommer för sent. Detta är ju hela poängen med att varna för hot – att ta det säkra före det osäkra medan tid är. Att tiga av ängslan i brist på vattentät evidens som aldrig kommer innan eländet är över oss riskerar med andra ord att bli till en mörkläggning som bereder vägen för demokratins fall.
Forskare ska förstås alltid vara noga med att precisera sin tes till vad som har stöd i argumenten och noga redovisa dessa argument – här kan jag ge kritiken av larmarna rätt: larmen har varit ospecifika och svepande. Men det gäller även kritiken. Debattartiklar ger samtidigt ingen plats för att utveckla detaljerade scenarier och trovärdiga narrativ innan det är för sent. Frågan blir med andra ord mer hur man ska balansera risken att misstros mot vikten av att sätta ljuset på ett viktigt hot så att dessa kan förebyggas. Här finns, som jag ser saken, ett ganska stort utrymme för det som beslutsteoretiker ibland kallar för ”förnuftig oenighet”. Men oavsett hur man landar blir budskapet rapsodiskt och förenklat, vilket illustreras av såväl larmarna som deras kritiker.
Det är just där som jag ser ett utrymme för litteraturen: politisk statistik, ideologisk analys och närsynt rättsregelsläsning i all ära. Det är i konstnärliga gestaltningar som tänkta framtider kan göras såpass levande att trovärdigheten i prognoser om vart våra samhällen kan vara på väg blir möjliga att pröva på ett rikare, mer mänskligt, mer levande och mer realistiskt plan.
