[260906] Det var som om Göteborgs innerstad drog en lättnadens suck efter det att Dans- och teaterfestival, kulturkalas med publikdragande musik på Götaplatsen hade gjort sitt allt medan teatrarnas ordinarie repertoarer legat i startgroparna. Hos mig dröjer ännu kvar den märkliga upplevelsen att som avslutning på det hela ha upplevt en föreställning, ”Evangeliet enligt Jesus, Queen of Heaven”, utformad likt en liturgisk ceremoni runt ett avlångt bord i Kristallsalen på Stora Teatern med en skådespelare, Emilia Larsdotter, i högsätet i rollen som en queer Jesus. Frågan är hur detta verk om kärlek, acceptans och identitet ska utformas i Göteborgs Domkyrka, dit det inbjudits att uppträda.
Pjäsen, vars originaltitel är The Gospel According to Jesus, Queen of Heaven, lär ha väckt allehanda reaktioner under sin turné i världen. Den är skriven 2009 av den brittiska dramatikern Jo Clifford, själv på plats vid denna Sverigepremiär, och utformad som en monolog, likt en gudstjänst med omvänt könsperspektiv och med kärleken som centralt tema. Hon skriver i inledningen till den bok som gjorts med texten att tanken med den var att Jesus ju kommit till världen i fattiga förhållanden och alltid räckt ut handen till de förtryckta och marginaliserade. Att skildra Jesus som en transkvinna och ge Bibeln nytt liv genom en queertolkning som utmanar gamla normer och öppnar för nya perspektiv tyckte hon därför kändes helt naturligt. Förvånad säger hon sig därför ha blivit över att pjäsen mött både protester och demonstrationer av olika slag.
Översättningen till svenska är gjord av Marika Karlsson och överskottet vid försäljning av den lilla boken går till välgörenhet, fredsarbete och humanitära insatser bland framför allt utsatta barn i Gaza.
Föreställningen är regisserad av den italiensk-svenska skådepelaren m m Gemma Hansson Carbone, boende i Göteborg. För musiken svarar Saga Björklund Jönsson, som också sjöng solo inne i teatern.
Emilia Larsdotter återger texten fritt och ledigt, mer som en berättelse än en predikan. Med värme i rösten och lekfullt leende på läpparna vänds perspektiven och mynnar ut likt en nattvard med vin i glas och kakor på fat. Men. Abrupt bryter Larsdotter den stämning som börjat gro med att hon, nu insvept i ett guldglänsande tygstycke, reser sig och ber publiken följa henne, varpå hela eller kanske delar av publiken snart står ute på trottoaren framför teaterns fasad, där medlemmar i Drop-In Kören Bataljonen tycks ha stått redo att ansluta sig. Kanske var det så Jesus på sin tid ska ha uppträtt, mitt på torget, och få förbipasserande att undrande stanna till, kan man tänka.
Att nu ha blivit inbjuden att uppföra verket i Domkyrkan 17-19 september tycker Gemma Hansson Carbone är oerhört spännande. Hon säger sig ha känt författaren Jo Clifford i så där tio år och kom i kontakt med pjäsen i Italien, där den, enligt henne, gjorde succé, varpå hon bestämde att den måste översättas till svenska.
Styrkan i texten är så klart att den talar om könsidentitet, men egentligen handlar den om kärlek, att syftet med vår existens är att bringa ljus, säger hon.
Vid en audition förra året föll så ljuset på skådespelaren Emilia Larsdotter från Karlstad, vars livsresa gått från busig pojke med förbjudna flickdrömmar via hypermaskulint jobb inom det militära för att till sist komma ut som den kvinna hon alltid känt sig vara. Hon är väldigt bra och övertygande i rollen, där hon med stark inlevelse i en blandning av humor och allvar inbjuder publiken att så att säga se världen med nya ögon.
Om kärlek handlade det också någon timme tidigare på Stora Teaterns stora scen, där en fenomenal dansare, brasilianska Diana Salles, gjorde en bejublad, halsbrytande soloakt om att lämna ett tidigare liv bakom sig i en djupt personlig cirkusföreställning kallad Delusional – I killed a man.
Till festivalens mest storslagna final, likt en pendang till inledande Cirque le Roux, utnämner jag dock lördagskvällens bejublade föreställning Sol Invictus, med Compagnie Hervé Koubi, båda bevis på Frankrikes dominerande ställning inom den innovativa och experimentella dans- och cirkuskonsten.
Ja vad gör en föreställning som denna Sol Invictus mer än väcker förundran över människokroppens gränslösa fysiska förmåga i en symbolfylld scenografi.
Lorensbergsteatern var säkert full av tappade hakor inför den brokiga skara om 17 makalösa dansare/akrobater från olika delar av världen med bakgrund i streetdance, breakdance, akrobatik och samtida dans m m som virvlade runt på scenen utan gräns, tycktes det. Ja, finns det alls någon gräns för hur många saltomortaler i rad i luften eller hur få kroppen att rotera i snabb takt stående på enbart huvudet eller för den del på endast ena armens hand.
Att den italienska termen saltomortal för övrigt betyder dödligt språng är inte att förundras över, särskilt när dansarna tar fart, kastar sig upp i luften och virvlar runt flera varv innan de landar.
Också Sol Invictus handlade om att föra människor samman och inge hopp, allt i ett hisnande tempo som inte gjorde det helt lätt att orientera sig i tematiken antik mytologi och solens symbolik, trots ljussättning, dräkter och gester med syfte att skapa en form av rituellt eller ceremoniellt uttryck.
Koreografen själv, Hervé Koubi, hade fått förhinder att närvara vid besöket i Göteborg men har vid et tidigare gästspel på Norrlandsoperan i Umeå beskrivit föreställningen som sin kärleksförklaring till dansen. Så skapar han verk som springer ur en blandning av tekniker och influenser, hämtade från såväl urbana danser som balett med syfte att sudda bort gränser och skapa en balett för 2000-talet. Temat för verket är alltså den oövervinnerliga solen, som Sol Invictus betyder. Genom att föra in ljus i vårt eget mörker ska människans existens få mening.
Gästspelet i Göteborg föregicks av en föreställning på Vara kulturhus.
Att en förhållandevis liten skara besökare på festivalens sista dag fick delta i en sorts nattvard i Stora Teaterns kristallbar var bäddat att väcka förundran. Men vad är teatern till för om inte just det.
