[260930] Det låter ju inte riktigt klokt! Ett relativt starkt öl som börjar säljas utan åldersgräns i vanliga mataffärer – för att få svenskarna att bli nyktrare. Är detta science fiction? Nej, så gick det till i Sverige för 50 år sedan.
Då rasade en mellanölsfeber. Inför premiären i oktober 1965 firade flera bryggerier med färggranna fyrverkerier medan Expressen gav ut Öl-extra och Aftonbladet önskade Gott nytt Öl. Mängder av reklamkampanjer riktades direkt mot ungdomar. Friheten var här!
Det nya ölet blev en omedelbar succé. I början lär intresset ha varit så stort att till och med försäljningen av mjölk gick ned. Namnet mellanöl kom från att alkoholstyrkan på max 4,5 procent låg mellan starkölets och den dåvarande pilsnerns.
Om denna märkliga tid berättar Hans Nilsson i ”Mellanöl 1965–1977”. Mig veterligen finns det ingen annan samtida bok som fokuserar på perioden. Å andra sidan finns det en hel del information att läsa, som via Spritmuseum eller i Lennart Johanssons praktverk ”Staten, supen och systemet”.
I sin bok börjar Nilsson med att gå tillbaka i tiden. Det behövs för att kunna sätta in mellanölet i sitt rätta sammanhang, även om historien har berättats många gånger förr. Den tar avstamp i brännvinets entré på 1600-talet och det utbredda supande som följde. Med tiden blev hembränning förbjuden och staten införde en spritskatt.
Under 1900-talet började alkohol regleras hårt. Motboken infördes och starköl blev förbjudet, kvar fanns bara lättöl samt pilsnerdricka på högst 3,6 procent. Av den en gång så stolta svenska öltraditionen fanns inte mycket kvar.
Men på 1950-talet började nya vindar blåsa och Systembolaget bildades. En undersökning hade visat att missbruk av starköl var sällsynt. Det sålde halvdant men spriten desto mer. Kanske kunde ett svagare öl främja nykterheten?
I sammanhanget passar författaren på att berätta om det svenska 1960-talet. Han beskriver inlevelsefullt den nya tiden med en stark framtidstro och högre levnadsstandard. Jättelika förortsområden växte fram, nya ungdomskulturer såg dagens ljus och en vänstervåg svepte genom samhället. Kanske kunde Nilsson ha tryckt ännu mer på de yngre generationernas tristess och misstro mot etablissemanget.
För mellanölet blev en ungdomsrevolt. Kassen med bärs var ett attribut för frigörelse, en rebellhandling mot föräldragenerationen och svenssonlivet. Det rapporterades mängder av incidenter där unga människor härjade, drack mellanöl på fritidsgårdar och kom berusade till skolan. Vuxenvärlden fick panik.
Till en början såldes mellanölet utan åldersgräns i livsmedelsbutikerna. På krogen gällde att kunden skulle antas vara 16 år. Detta har författaren emellertid fått om bakfoten och skriver att 16 år gällde i mataffärerna – ett slarvigt misstag i en bok om ämnet. Däremot infördes en frivillig 18-årsgräns 1970, som blev lagstadgad två år senare.
Och vem är Hans Nilsson? I boken finns ingen författarpresentation som yppar vems ord det är som man läser. En brist. Det verkar dock vara samma Nilsson som har skrivit om historiska trädgårdar och flera böcker om Linköping.
I ”Mellanöl 1965-1977” levandegör han de bägge årtiondena. De medryckande tillbakablickarna får extra liv tack vare ett rikt bildmaterial som speglar tidsandan, via människor, händelser, öletiketter och burkar. Att få se Olof Palme dricka mellis under kårhusockupationen 1968 är talande.
Mellanölet var dock inte enbart av ondo. Det gjorde så att spritkonsumtionen gick ned, fick svenska bryggerier att blomstra och medverkade till att folk började tycka om öl igen.
Boken redogör förstås även för öltypens fall och berättar om vad som hände sedan. Den avslutas med diverse minnen från folk som var med, inklusive författaren själv.
Den stora behållningen här är nostalgin. Resan tillbaka till en svunnen tid.
