[261005] På Backa Teater handlar det också om att finna sig själv. Men här handlar det om könsidentitet, om 17-årige Anton, som älskar sin farmor, en jämnårig kille och sin gamla motorcykel, men som efterhand visar sig vara gravid! Vem blir den förtrogna? Jo, farmor!
Ja, vore det inte för att det är en så rolig och charmig föreställning skapad att väcka sympatier för alla både på scenen och mellan scen och publik så kunde den väcka tvivel. Det tog också tio år för Backa Teaters konstnärlige ledare Lars Melin, från det att Björn Elgerd presenterat sin pjäs Cross för honom, innan han kände tiden mogen att sätta upp den. Det berättar han i ett scensamtal på Dramascenen på årets Bokmässa i Göteborg. Och snart därefter hade pjäsen då sin urpremiär och det med stående ovationer av en vuxen premiärpublik.
Hur Cross blir mottagen av den åldersgrupp, 15 år och uppåt, som den är tänkt för är hittills bortom min kännedom. Mycket skratt lär det i alla fall bli. Men… ”Kanske den passar bättre för oss äldre än för tonåringar” , slipper en teaterveteran ur sig på väg till bussen från premiären. Återstår att se. Det visade sig i alla fall vara en rejält både modig, rolig, infallsrik och tankeväckande föreställning i smart scenografi och med väl vald ensemble att göra den rättvisa i teaterchefens egen regi. Orosmolnen skockas dock, när det står klart att den 17-årige sonen och motorcykelälskaren Anton är gravid. Anton är en roll som Mille Bostedt gör en allvarlig, känslig och trovärdig tolkning av. Likaså spelar en långhårig Oliver Andersson Antons kompis och älskare fint och känsligt. Det är alltså frågan om könsidentitet som här avhandlas och som kommit att bli ett allt oftare förekommande tema i barn- och ungdomsteatern.
För den verkliga underhållningen i den här uppsättningen står dock Antons förtrogna och frispråkiga farmor, som Gunilla Johansson Gyllenspetz gör en fenomenalt rolig porträttering av som den som har sina rötter i 1900-talets frigörelseklimat, lever ensam, röker, tar sig en sup ibland och är fullständigt öppen för en problematik som den Anton får att brottas med. Hon tjänar som hans förtrogna medan hans föräldrar, lite raljant lekfullt gestaltade av Rasmus Lindgren och Emelie Strömberg, har betydligt svårare att hantera situationen. Modern sörjer den lilla flicka hon en gång gav livet men som sedermera bestämt sig för att byta könsidentitet. Hur och när det stod klart framgår inte mer än att de vid det här laget blivit införstådda med situationen, som dock har sina begränsningar. Det blir nämligen glasklart när de chockas av beskedet, som slår ner som en bomb, om att Anton är gravid. Ja, även om denna komplikation haft många strängar på sin lyra så väcker den förstås tankar inför en samtid, där hbtqi-frågor och så kallade queera kulturer uppmärksammas allt mer. Med en rörlig, roterande och trärent vacker scenografi som Charlotta Nylunds, nyskriven musik, bra skådespeleri och regi är det bara att ta för sig och låta identitetsfrågan ha sin gång.
