[261022] Teatermannen David Sperling Bolander har jag inte direkt följt sedan tiden med Sören Larssons, sedermera Sotenäs Teaterakademi under min tid som kulturredaktör på tidningen Bohusläningen. Förstår att det är mycket jag försummat av hans mångåriga sökande via musikens, filosofins och teaterns världar, men bättre sent än aldrig. Numera är Bolander en av många konstnärer av olika discipliner med verksamhet i det gamla Sockerbruket i Majorna, dit jag dittills främst tagit vägen till uppgång 3 och scenen 3e Våningen.
På samma plan men i uppgång 5 har Panjál Scenstudio sedan ett antal år skapat en av Göteborgs kanske minsta scener för egna eller andras produktioner. Mötet med föreställningen Profeterna blir i alla fall till ännu en påminnelse om den verksamhet av experimentell art som äger rum vid sidan om de stora institutionerna. Och vem låter sig inte lockas av försäkringen om en ”föreställning som går i uppfyllelse”, en ”mörk, absurd och musikalisk scenisk undersökning av människans besatthet av framtiden”. Och vem är inte i dessa dagar drabbad av oro inför en ”framtid vi helst inte vill tro på men kanske också en framtid vi faktiskt längtar efter”. Nåväl, det var bara att anta utmaningen. Likaväl som att sitta och fundera över hur teaterns klassiker vrids och vrängs på de etablerade scenerna för att anpassas till en turbulent samtid, kastade jag mig in i en total ovisshet med en ensemble som gör en helt egen och egendomlig vision av en oviss framtid. Det är ju, med andra ord, en lockande titel i tider som dessa, när framtiden kan förefalla väl så mörk.
Vi är tjugo personer i olika åldrar som intagit den lilla gradängen av utplacerade stolar till en av ett fåtal aviserade föreställningar. En sista ges under Göteborgs Kulturnatta den 23 oktober. Det är ett sceniskt äventyr som utspelar sig på den lilla scenen framför oss och som inleds med att de fyra medverkande slagit sig ner i yogaställning på golvet omsvepta av ljusa filtar och bryter en stunds lång tystnad med olika ljud, likt en kör. Efter denna meditativa stund utvecklas det hela till en performance med skönsjungande Hannah Tolf på keyboard, Bolander med bland annat dragspel och Louise Halvardsson och Michele Collins i en pågående rolig parrelation. De försöker också att få med sig en efter en ur publiken med frågan ”Är du mottaglig – att med tankens kraft förflytta världen”. Låter helt visst som en utmaning. Några låter sig lockas och får bli liggande på golvet.
I mina fåfänga försök att faktiskt hänga med i tankebanorna bakom detta, inser jag det rättmätiga i att inta en meditativ hållning och låta uppmärksamheten alltmer upptas av det fascinerande och konstnärliga digitala bildspel som pågår på väggen bakom, skapat av Magnus Ottertun och Mio Sperling och som styr tankebanorna med ledord som allt eftersom uppstår, först Present, sedan Past och till sist Future. Att notera är också scenografin i övrigt med stora högtalare som förklätts till sjalförsedda varelser. Om jag väntat mig kunna fånga en röd tråd i det hela så fick jag nöja mig med de funderingar kring skapandets och tillvarons villkor som föreställningen resulterade i. Men vem har sagt att man alls måste förstå allt och inte bara ge tanken, synen och hörseln en överraskande högtidsstund.
