[261112] Titeln på denna bok lockar fram ett småleende hos mej. För det var ju precis så Thorbjörn Fälldin uttryckte sig när han ville slå sig fri från misstankarna att han skulle falla till föga och släppa fram kärnkraften. Det var i valrörelsen 1976 men efter valet som de borgerliga vann så laddade Fälldin ännu ett kärnkraftverk.
Och när han påmindes om sina ord lyckades han få det till att han inte hade dagtingat med sitt samvete.
Jag var själv förstagångsväljare 1976 och insåg efteråt vilket tjuv- och rackarspel politik kunde vara.
Tomas Ramberg har rapporterat om svensk politik sedan 1990-talet, först i Sveriges Radio och sedan för Dagens Nyheter och var länge ansvarig för Ekots lördagsintervju. I den här boken som har ett stort persongalleri beskrivet med alla inblandade i historien om svensk kärnkraft, beskriver han den vindlande och underhållande nyckfulla politiska kultur som format Sverige de senaste femtio åren.
Kärnklyvningen upptäcktes i Sverige 1938 när Lise Meitner österrikisk judinna och kärnfysiker firade jul i Sverige och fick besök av sin systerson som också var fysiker. När de satt sig på en trästock för att vila kom Meitner på gåtans lösning; Uranatomer kan klyvas om man bombarderar deras atomkärnor med fria neutroner.
I Sverige drivs atomkraften fram av en mäktig allians mellan militär, kapitalintressen, forskning och stat – en allians som länge verkade utan att möta politiskt motstånd.
På ytan handlar kärnkraftsdebatten om tekniska risker, men det som gjort den infekterad är de grundläggande frågor den ställer om moral, ideologi och politik.
”Därför är det här en berättelse om politik och inte om teknik,”skriver Tomas Ramberg.
Första kapitlet ”Bomben” beskriver huvudpersonerna Tage Erlander, Inga Thorsson, Nils Swedlund, dåvarande ÖB och Barbro Alving i striden om atomkraften som ju inleds med bomberna i Hiroshima och Nagasaki. När segrarna skriver historien om kriget försvaras bomberna med att ännu fler liv hade spillts om inte atombomberna tvingat Japan att kapitulera. I verkligheten fanns också mer cyniska motiv, som att demonstrera det nya vapnet för framtida fiender, framför allt Sovjetunionen.
Hiroshima var en dittills oförstörd stad och där dog 330 000 människor direkt. De höga dödstalen var inte bara väntade, de var själva poängen. Storbritannien och USA hade med konventionella bomber skapat förödande eldstormar över städer som Hamburg, Dresden och Tokyo. Genom ”moral bombing” skulle befolkningens motståndsvilja brytas. Men skillnaden var att det krävdes flera tusen bombplan och fyra långa nätter för att lägga Hamburg i ruiner och döda 50 000 av dess invånare, men det räckte med en enda bomb för att skapa den dubbla förödelsen i Hiroshima.
Radioaktivitetens omedelbara verkningar på döda och skadade i de japanska städerna blir snart kända. Att människor långt efteråt kan drabbas av skador och cancertumörer framkommer efterhand, liksom att radioaktivitet stannar kvar längre i naturens kretslopp. Så länge som hundratusen år innan det försvinner.
Utrikesminister Undéns argument om att atombomben gör det svårare att hålla Sverige utanför ett krig är enligt Tage Erlander det argument som till sist övertygar honom om att säga nej till atombomben.
Olyckstillbud både utomlands och i Sverige leder fram till att tveksamheten till civil atomkraft får fäste.
Erlander och hans närmaste man Olof Palme vill skjuta upp beslutet om atombomben och att ingenjörerna ska fortsätta utvecklingsarbetet tills Sverige kan tillverka en atombomb. Övriga motståndare tycker att det är att ge efter för högerns ja till atomvapen.
”Att vi behåller optionen att skaffa egna atombomber ända fram till 1968 förträngs” skriver författaren.
”Istället blir Inga Thorsson och kvinnoförbundet hjältarna som stoppade högerns och militärens atomplaner.”
Kärnkraftens mest dramatiska tid är 1970-talet. Det brukar hävdas att nobelpristagaren Hannes Alfvén påverkade Thorbjörn Fälldin att anta kritisk ställning i kärnkraftsfrågan. Alfvén förklarade att kärnkraft och kärnvapen är siamesiska tvillingar. Efter en gemensam lunch med Alfvén 1973 tar Fälldin upp frågan i ett tal ”Avfallet från kärnreaktorerna är höggradigt radioaktivt och måste därför förvaras övervakas under århundraden. Har vi råd att ställa ett sådant krav på våra barn och barnbarn?”
Detta blir nu Fälldins stora politiska uppgift.
Med tanke på att det svenska kärnkraftsprogrammet är världens största per capita och den mest omfattande industripolitiska satsningen Sverige gör i modern tid så är den ett paradexempel på hur staten och kapitalet samarbetar för att gynna industrin.
Kärnkraftsolyckan i Three Mile Island i USA, 1979, fick socialdemokraterna att gå med på en folkomröstning.
Allt detta beskrivs utförligt i Tomas Rambergs bok. Liksom Tjernobylolyckan och den i Fukushima i Japan. Ingenting besparas vi som läsare inklusive argumenten för och emot.
Det kan nästan bli lite väl mycket ibland men intressant är det ändå. Liksom nutidens omsvängning och tillåtandet av kärnkraft som ska byggas. De små reaktorerna talas det om som är under planering.
Källförteckning och personregister är omfattande och denna bok är nödvändig att läsa, i synnerhet för en kärnkraftskritiker av mitt slag. Men även för andra.
▪ Leif Wilehag
