Den första heltäckande biografin över författaren Vilhelm Mobergs liv är en tegelsten på över 700 sidor. Men den kändes inte tung att ta sig igenom för språket flyter stilistiskt skönt och skickligt och man får bokstavligen veta allt, vad jag förstår, av väsentlighet och mer därtill om denna Sveriges mest lästa och älskade författare under 1900-talet. Läs mer
Sverker Åström var under mer än fem decennier på olika tjänster knuten till Utrikesdepartementet. Mer än någon annan i svensk offentligt liv gjorde han sig förtjänt av epitetet grå eminens. Hans betydelse för den svenska neutralitetspolitiska doktrinens utformning och hur den kom till uttryck var central. Ändå var han länge relativt okänd för allmänheten. Läs mer
Mikael Persbrandts memoarer är en berättande monolog av honom själv, nedskriven av författaren Carl-Johan Vallgren. Texten är intensivt välskriven och dramaturgiskt skicklig. Som den store skådespelare han blivit är han värd all beundran. Men det grava missbruket höll på att ta livet av honom. Läs mer
Att Carl Bildt kan vara besserwissrig, mästrande och arrogant och samtidigt långsint får vi veta i den här ambitiösa boken – genom kommentarer och omdömen från personer nära den förre utrikes- och statsministern.
Få väcker så mycket känslor som Bildt. Han är en mästare på att glida undan svar i intervjuer. Och han har beskrivits som en teflonman vilken skickligt skakar av sig skandaler och misstag.
Eddie Meduza kallade han sig. Och detta är boken om hans kompositioner, grammofoninspelningar och turnéer. Samt hans sketcher som han sålde via postorder på kassetter under namnet E. Hitler.
Errol Norstedt var hans riktiga namn och allt började i popgruppen Pack of Losers i Tidaholm på 60-talet. Läs mer
Amaltheamannen Anton Nilson levde ett dramatiskt och äventyrligt liv och blev 101 år gammal.
Nu har hans memoarer som kom ut 1987 återutgivits med ny titel, nytt förord, bilagor och fotnötter av två personer som kände honom väl och berättelsen om en av de sista männen som dömdes till döden genom giljotinering i Sverige, kan läsas med ett nutida perspektiv. Läs mer
John Le Carré har ofta låtit oss förstå att han inte alltid är att lita på när han pratar eller skriver om sitt eget liv. Vad som är sanning och vad som är skröna har han, med ljummen hand, låtit oss få fundera över genom åren. Men nu är det kanske dags att ta honom på allvar när han skrivit det som troligen blir det närmaste vi lär komma memoarer med ”Duvornas tunnel”? Läs mer
