Jag inleder med ”EN GIFTIG BRASKLAPP”. För det kan mycket väl tänkas att jag inte räcker till för det här jag har läst. Elis Burrau väger sextioåtta kilo, och trots att jag är cirka tio kilo tyngre väger jag möjligen alldeles för lätt. Han lånar kanske Cindy Shermans identitet, jag lånar antagligen min som skrivare och dricker ungefär två muggar kaffe per dag. Men sällan svart. Det här är en recension. Det här är ingen recension. Men vem fan bryr sig? Läs mer