Det är något som återkommer i film efter film, helt från inledningens norska Hanteringen av odöda (Thea Hvistendahl), där närstående ovälkommet dyker upp, för att inte säga spökar, i de levandes sinnen, stannar kvar som obesvarade gåtor, rentav zombier, det är otäckt och tonen är anslagen: död eller levande, natt som dag, du kan aldrig känna dig helt säker – krig eller fred, vilken tid lever vi i och vilken tid har vi längesedan passerat? ’Man kan inte dö före sin tid och inte dö när ens tid kommer’, som en replik faller. Läs mer