Polisromanen, samhället och politiken; tre nedslag

Gunilla och Rolf Börjlind: Nattens öga, Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt: Skulden man bär, Arne Dahl: I cirkelns mitt

Martin Becks uppdykande i deckargenren innebar födelsen av den svenska polisromanen där begreppet ”pussel” byttes mot ordet ”spänning” i en mycket bredare bemärkelse. Utomlands hade det funnits förebilder, tex. Ed Mcbain. Idag lever pusseldeckaren visserligen kvar i nästan ursprunglig form, som i Läckbergs serie från Fjällbacka, men den svenska polisromanen (i tex Henning Mankells böcker om den depressive polisen Kurt Wallander) speglar så mycket mer än brottet – personliga relationer, samhällsklimat, systemkritik och en tydlig filosofisk tendens att utröna begrepp som ond och god. Jag vill påstå att polisromanen använder brottet för att beskriva det som andra romaner beskriver utan brottet som läsartrigger. Läs mer

En vrede bortom all vrede

S A Cosby – Rakbladstårar

Två män, en svart och en vit, ger sig ut för att hämnas sina båda söner som blivit mördade i kallt blod. Det blir en resa välsignad i blod och vrede med inslag av nästan episka scener av våld. Och det är en bok som drivs fram av ständiga konflikter i högt tempo.
Men, och det är ett viktigt men när det gäller S A Cosbys böcker, det finns där inte för sin egen skull. Läs mer