En pillerprofitörs bekännelser

[080516] När man, som jag, vilket jag har betonat i en tidigare recension, under flera år varit mycket intresserad av det läkemedelsindustriella komplexet kan man inte motstå möjligheten att läsa och kanske också recensera varje nyutkommen bok om området, som nu den senaste, John Virapens bok ”Piller och Profiter”. Den är som Ingrid Carlbergs bok ”Pillret” (2008) fast tvärtom så att säga.

Där Carlberg studerar området utifrån, som objektiv, icke känslomässigt engagerad journalist där skriver Virapen inifrån och utifrån sin egen personligt upplevda verklighet. Det är en verklighet under vilken han i flera årtionden var en synnerligen framgångsrik ”medicinkrängare” åt bl.a. det multinationella läkemedelsbolaget Eli Lily.

Där man får läsa, eller leta efter indignationen mellan raderna i Carlbergs bok, där kan man läsa den i svart på vitt och mitt på raderna i Virapens. Han skriver vad han anser, han säger vad han tycker och han skräder inte orden i vissa fall.

Ibland blir jag hjärtligt trött på alla dessa städade och försiktiga varningar, eller försiktigt kritiska synpunkter, som innehåller uttalanden som att ”om vi inte vidtar åtgärder snart kanske det här inte går så bra”, samtidigt som katastrofen redan är ett fullbordat faktum. Då känns det befriande att läsa författare som klart och tydligt talar om att katastrofen är total redan nu. Varför ska man misstro människor som uttrycker sig i klartext och inte medelst medelklassförfinade omskrivningar och understatements? Som Fröding uttryckte saken: Rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor”.

Sedan vet jag, och troligen även Virapen, mannen har en god psykologisk blick för sina medmänniskor och inte minst för hur man påverkar oss, att det inte är helt pedagogiskt att påvisa uppenbara katastrofer – så där rakt på sak. Vi vill inte ha några katastrofer. Vi vill inte tro att sådant som vi lärt oss hålla högt, som läkemedelsföretagen, stinker.

Att Virapen egentligen inser detta, och mycket annat, förstår man på hans sätt att lägga upp boken. Den börjar med en redovisning av hans eget liv, av hans delvis, men bara delvis, solkiga förflutna. Först undrar man vad hans livs historia har med saken, avslöjandet av läkemedelsbolagens rufflande, att göra. Så småningom inser man att en person som sett dessa bolag inifrån vet att var och en som säger det han säger längre fram i boken, kommer att utsättas för smutskastning.

Och vad säger allt PR-folk idag, om inte att man ska lägga alla korten på bordet med en gång – så det gör Virapen. Han kan PR-branschen. Därmed kan i alla fall ingen komma att ”avslöja” honom. Det har han redan gjort alldeles själv genom att ta fram sådant i sin bakgrund som kan anses som ”smutsig byk”. Man anar förstås att han också vill ursäkta, eller i varje fall förklara, sina ageranden inom läkemedelsindustrin med sin påvra bakgrund och att han med denna vill förklara hur han kunde bete sig på ett sätt som han idag anser vara fullkomligt oansvarigt och oetiskt, hur han kunde låta sig dras in en virvel av skumraskageranden. Framgång har en tendens att förblinda – som många av oss vet och som vi ser exempel på inom många områden.

Så alltså, så mycket längre från Ingrid Carlbergs intill pedanteri balanserade framställning av den industri John Virapen verkat för under många år, kan man inte komma inom ramen för det anständiga. Detta gör emellertid inte Virapens bok mindre läsvärd. Men han ska kanske vara glad över att Ingrid Carlbergs bok kom först, för därmed finns det en, för de mer sparsmakade, förtroendeinjagande version att jämföra hans avslöjanden med.

Bortsett från detaljer som man inte kan kontrollera i Carlbergs bok och som egentligen är oväsentliga för sakfrågan, så stämmer i stort sett de båda författarnas böcker väl överens vad gäller framställningen av läkemedelsföretagens ageranden. Därmed får man även som aningen skeptisk läsare mindre anledning att misstro vad Virapen skriver. Dessutom är boken försedd med ett förord skrivet av apotekaren och medicinjournalisten Fredrik Hedlund, som intervjuat John Virapen och som har kontrollerat hans belägg. Han går i god för att Virapens berättelse är korrekt.

John Virapen, som har indisk bakgrund men växte upp i en liten by i Brittiska Guyana, talar alltså svenska. Han kom till Sverige som ganska ung gifte sig här och blev svensk medborgare men bor numer i Tyskland. Ganska snart blev han anställd som säljare åt ett läkemedelsbolag här i Sverige. Så småningom arbetade han sig upp och blev 1979 erbjuden en anställning på just Eli Lilly. Det blev hans uppgift att arbeta upp den svenska marknaden, som Eli Lilly inte var nöjd med. Hans försäljningsframgångar resulterade i att han snabbt avancerade till vd för Eli Lilly i Sverige.

Nu skriver John Virapen, som vad jag förstår också har en halv läkarutbildning från London bakom sig, alltså en hel del om hur han personligen agerade. Man får läsa om hur han bar sig åt för att smörja läkare för att få dem att förskriva Eli Lillys preparat och om hur han ordnade bjudresor, eller mutresor, hur man nu vill se det, för läkare och medicinska experter och forskare. Man får också läsa om nyare försäljningsknep som läkmedelsföreragen använder sig av. Boken skulle alltså också kunna läsas som lärobok om hur man blir en framgångsrik säljare – om man inte har några skrupler och har en god kassa för PR- och säljverksamhet.

Nu vill förstås de anklagade företagen säkert göra gällande att Virapens agerande var hans och inte sanktionerade av företagens högsta ledning. Det faktum att han hade en budget för alla de här PR-relaterade utsvävningarna gör det helt osannolikt att ledningen i Eli Lilly inte kände till hans metoder, och att dessa metoder inte skulle tillämpas även av andra säljare runtom i världen och just med ledningens goda minne.

Det är alltså ingen vacker bild av läkemedelsföretagens försäljningsmetoder, eller av sina egna ageranden, John Virapen målar upp, men det är en bild av sakförhållandena som även Ingrid Carlberg ger i sin bok.

Inför lanserandet av ett nytt läkemedel, som i vanlig ordning, enligt Virapen, inte var tillräckligt väl utprovat, ett medel som han planerade en storslagen introduktion av i Sverige, fick han plötsligt inställa all planering av kampanjen på grund av att det kom fram att patienter i andra länder hade dött av medlet ifråga. Vad som sedan följer är en hårresande historia om hur läkemedelsföretaget struntade i medlets belagda farlighet. Vi får läsa om hur domstolar i USA i princip lät företaget hållas med utslag som sade att Eli Lillys hemlighållande av dödsfallen, förorsakade av det preparat man ville storsälja ”bara följde gängse praxis inom branschen”. Vi som var med och minns Neurosedynskandalen finner inga skäl att betvivla denna berättelse heller.

Istället för att göra reklam för ett läkemedel, säger John Virapen vidare, gör man numer helt enkelt reklam för en sjukdom. Det låter naturligtvis absurt men följer man någotsånär regelbundet med i våra dagstidningar ser man ganska snabbt att det här påståendet är korrekt. För övrigt påtalar även Ingrid Carlberg detta förfarande. Senast för några dagar sedan ”informerades” vi av Aftonbladet om att många fler än som är medvetna om det lider av högt blodtryck. För inte så länge sedan började även många vuxna att lida av ADHD etc. ”Har du på senare tid känt dig si eller så, ja då är risken stor att du lider av (ibland den okända) sjukdomen x”. Men, får vi nästan alltid veta, kanske inte samma dag men ganska snart, det finns mediciner mot den där farliga åkomman som vi nog lider av lite till mans. Ofast handlar det om mediciner som vi ”måste ta under resten av våra liv”, eller som ska förebygga att åkommor uppträder senare i livet och inte sällan om mediciner med biverkningar som leder till ytterligare medicinkonsumtion. Jag har skrivit om detta förfarande tidigare.

John Virapens berättelse om historien bakom Prozac (Fontex i Sverige) är så förfärande att om bara hälften är sant så är det mycket illa och nu verkar det mesta stämma. I det fallet handlade det dessutom om att muta en framstående och i boken namngiven svensk läkare och psykiatriker tillika professor. Denne man är dessutom anlitad som expert av svenska myndigheter – fortfarande, trots att historien avslöjades i DN för några år sedan.

Men, varför skriver John Virapen den här boken? Jo, han fick sparken från Eli Lilly så småningom, och bara historien om hur det gick till, en historia som inte saknar likheter med historien om hur Peter Rost sparkades från en annan av läkemedelsindustrins giganter, Pfizer (”Sjuka Pengar”, 2007), visar på ren ondsinthet från företagets sida. Aha, boken handlar om hämnd. Nej säger Virapen, den handlar om ett uppvaknande, en insikt om allt det oetiska han gjort. Denna insikt fick han, skriver han, när han insåg att nu höll läkemedelsgiganterna på att ringa in barnen också, som den nya stora målgruppen för nästa blockbuster (storsäljare) – massor av pengar att tjäna där. Det, menar han, rågade måttet. Utsätter man barn för samma ohämmade nerdrogning som man utsatt vuxna för, då kan han inte tiga längre.

Nu kan man förstås som läsare inte låta bli att misstänka att hämndmotivet fanns där också, men än sen? Är det bara hämnd från illa behandlade anställda som kan avslöja de här företagens mycket smutsiga verksamhet, ja då kanske vi ska bortse från om avslöjarnas motiv skulle vara hämnd, i varje fall om det finns fler som kan vittna om samma förhållanden och om uppgifterna kan kontrolleras, som varit möjligt här, vilket flera fall som framkommit på senare tid, visar.

Vidare ska det också sägas att Virapen poängterar att han inte är kritisk till användningen av läkemedel som botar sjukdomar, eller som är livsnödvändiga, liksom förstås inte heller jag är det. Vad han vänder sig emot i den här boken, enligt egen utsaga, är den moderna metoden att se läkemedel och droger som vilken vara som helst, som det gäller att sälja så mycket som möjligt av och med vilka metoder som helst. I den saken är jag helt överens med honom.

Jag har sett dem, de där människorna som blivit totalt förstörda av ”mediciner” de inte behövt och som de inte tålt och där läkare bestämt förnekat samband mellan deras problem och drogerna läkarna har förskrivit – och detta trots att problemen omnämns som allvarliga biverkningar i FASS. Jag förfäras dessutom över det faktum att regeringen, av allt att dömda, nu ämnar driva igenom en lag som tillåter tvångsmedicinering, inte bara av människor med psykiska problem utan vad jag förstår också av ex. fångar och definitivt av gamla människor, och vad säger att den inte kommer att gälla, åtminstone indirekt, även för barn framöver. Det senare är redan fallet i USA.

Alltså, ”trots” det rättframma språket som, och det måste betonas, på intet sätt är grovt eller oförskämt, John Virapen har också skrivit en både läsvärd och mycket viktig bok om det medicinindustriella komplexet.

▪ Kerstin Berminge

Bokomslag
John Virapen
Piller och profiter
Booklunds förlag 2008

Kerstin Berminge är vetenskapsteoretiker och kvinnan bakom Motvallsbloggen.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: