Fragmentariska associationer och ord

Elis Monteverde Burrau – De äter ur din hand, baby
författarfoto, fotograf: Militza Monteverde

Jag inleder med ”EN GIFTIG BRASKLAPP”. För det kan mycket väl tänkas att jag inte räcker till för det här jag har läst. Elis Burrau väger sextioåtta kilo, och trots att jag är cirka tio kilo tyngre väger jag möjligen alldeles för lätt. Han lånar kanske Cindy Shermans identitet, jag lånar antagligen min som skrivare och dricker ungefär två muggar kaffe per dag. Men sällan svart. Det här är en recension. Det här är ingen recension. Men vem fan bryr sig? Läs mer

Noveller som skaver men gör en glad

Annika Norlin – Jag ser allt du gör

Det här är en novellsamling om människor på skav mot tillvaron, står det på baksidan av Annika Norlins skönlitterära debut. Och visst lockar det till både skratt och gråt när man läser de åtta novellerna som är såväl dråpliga som humoristiska. Hennes formuleringsförmåga är kanske det jag tycker bäst om. Läs mer

Stark och levande teater

Betlehem Isaak var nio år när jag  2003 såg henne ersätta sin pappa Dawit för att  i Stockholm ta emot ett pressfrihetspris från Reportrar Utan Gränser. Nu kan man följa hennes berättelse i en nyskriven, öppenhjärtig och drabbande föreställning på Angereds Teater. Något som glädjande nog befäster denna förortsteaters betydelse. Pjäsen är mästerligt komponerad. Läs mer

När pappa blev tant

Mårten Klingberg – Min pappa Marianne
ur Min pappa Marianne

En gång när min dotter var i nedre tonåren, hade börjat vara ute på stan och övernatta hos nyblivna vänner ibland, hände det att en äldre dam stack in huvudet när ungdomarna skulle vakna och gå till skolan. Då hälsade väninnan med ett självklart:

– Hej pappa! Läs mer

Att vara fast i sin historia

David Ärlemalm – Lite död runt ögonen
författarfoto fotograf: Gabriel Liljevall

Bodils mamma är död och pappan håller sig numera undan knarket, han anstränger sig verkligen för att fixa vardagen som ensamstående far. Men faror lurar överallt och fallgroparna är många. Suget, tomheten och den ständiga pressen att klara tillvaron är stressande och tär på nerverna. Det är lätt att släppa taget, glida in i gamla rutiner, vanor och beteenden. Bodil behöver sin älskade pappa, därför funkar det. Men när Arto blir av med jobbet börjar det svaja. Läs mer

En La bohème med varm charm

Göteborgsoperan – La bohème
bild ur föreställningen

Den nyzeeländske tenoren Thomas Atkins är ett fynd till rollen som Rodolfo att matcha Kerstin Avemos Mimí i Göteborgsoperans nya uppsättning av Puccinis La bohème. Innan döden avslutar deras korta och tragiska kärlekssaga har de fascinerat både för sin charm och för sin sång ihop med en varsamt lyhörd orkester. Läs mer

Människorna som brickor i ett spel

Göteborgs Dramatiska Teater – Faces
bild ur Göteborgs Dramatiska Teaters föreställning. Foto Per Larsson

Av en ren slump – eller var det ödet? – kom jag att se Mike Nichols Carnal Knowledge i veckan, ett DVD-fynd jag lagt beslag på. Regissören ligger även bakom storverk som Vem är rädd för Virginia Woolf och Angels in Amerika (1966 och 2003) och den legendariska filmen säger väldigt mycket om den tid också Faces (liksom flera andra av John Cassavetes’ filmer) utspelar sig i, frigörelseåren under 60-talet och framåt, de moderna livsstilarnas genombrott, sammanfallande med diverse sammanbrott! Läs mer

Dansarna är behållningen

Göteborgsoperan – Naharin's Virus, Love
Virus, foto Lennart Sjögren

Tre koreografer med bakgrund i israeliska Batsheva Dance Company står bakom de två verk som än en gång bevisar den konstnärliga kvalitén hos Göteborgsoperans danskompani. Lite provokativt känns det förvisso att mötas av ord av den nyblivne nobelpristagaren Peter Handke som ”ni kommer inte att se något ni inte har sett förut”. Mitt svar blir ”nja, säg inte det”. Läs mer

Färgrikt, fräckt, fart och fantasi

Göteborgsoperan – Oliver!
bild ur föreställningen

Musikalen Oliver på Göteborgsoperan är en intelligent mix av existentiella värderingar där dåtid möter nutid, men den får sin fulla kraft först när vi är inne på andra akten. Där accelererar tempot, musiken tätnar och den eviga frågan om arv och miljö aktualiseras. Läs mer

Smärtsam läsning

Linda Boström Knausgård – Oktoberbarn

Det här är en roman som är en ursinnig uppgörelse med psykiatrin. Men det handlar också om barndomen, ungdomen, äktenskap, skilsmässa och föräldraskap. Skriven direkt ur hjärtat, utan kapitelindelningar, får man betrakta den som helt självbiografisk, så vitt jag förstår. Läs mer