Ett stramt hållet mästerstycke

Birgitta Lillpers – Doften, när de rörde sig genom porsriset
Birgitta Lillpers,  fotograf: Gunnel Johansson

Den här varmt säregna lilla boken är Birgitta Lillpers första roman på sexton år. Således en händelse i svensk litteratur. Sedan den stillsamt underbara Om du fick tänka dig ett hem från 2010 har hon givit ut poesi och kulturhistoriska texter. De senare handlar om trakter i Dalarna, och Dalarna är även spelplatsen för hennes nya roman. Det lantliga Dalarna, även om Falun nämns någon gång som ett fruktat helvete. Lantliga miljöer, särskilt landsbygdens marginaler, var också spelplats i Om du fick tänka dig ett hem, men där var det påtaglig nutid, med markexploaterande tyskar och kantstötta människor som gått bort sig i det postindustriella samhällets irrgångar. I denna nya berättelse om den döve och lytte mästersnidaren Matslofva Erik Olssons besvär med en fördärvad fiol transporteras läsaren till 1700-talets avslutning och 1800-talets inledning. Läs mer

Skickligt, men utan det mänskliga skavet

Jean-Baptiste Andrea – Bland djävlar & helgon
Portrait of Jean-Baptiste (Jean Baptiste) Andrea

Joe (Joseph) sitter och spelar piano på flygplatser och järnvägsstationer världen över, han är sextionio år och väntar på att en särskild kvinna ska dyka upp. Hon hade sagt att hon ville resa, och att  ”Om du spelade så där skulle jag känna igen dig om du så spelade från världens ände”.  Han har spelat och väntat i femtio år. Läs mer

Om gränsen mellan liv och död

Helena Granström – Verklighetens död
Helena Granström foto Per Englund

Helena Granström debuterade 2008 med Alltings mått (recenserad här på Alba), en poetisk essä om ”… hur det västerländska kulturarvet separerat individen från sin omvärld och människorna från varandra.”  Hon var då verksam vid Stockholms universitet inom teoretisk fysik och matematik. Sedan dess har hon gett ut ett antal essäböcker såväl som romaner. Inte sällan har hon använt sig av sina naturvetenskapliga kunskaper också i de skönlitterära verken. I den andra boken, versromanen Osäkerhetsrelationen, låter hon fyra forskare inom den moderna fysiken mötas. Gissningsvis handlar det bland annat om Albert Einstein och Niels Bohr. Därefter har hon i sina romaner fört in självbiografiska erfarenheter, även om det alltid är vanskligt att säkert veta vad som faktiskt är självupplevt. Som exempel har hennes graviditet varit grund i en berättelse. Läs mer

En människa vi inte längre har plats för

Tomas Bannerhed – Den oduglige

Redan i den prisade debuten, Korparna från 2011, trädde Tomas Bannerhed fram som en mästerlig naturlyriker på prosa för vår tid – men inte bara det. I Norden laddar vi gärna skogars snår och gläntor, sjöars stränder och ruggar, landsbygdens ängar och åkrar och diken och dammiga vägskäl, alla djuren som dväljs där – fiskar, fåglar och kryp, byten och rov – med en alldeles särskild upplevelse av att bara vara; en sällsam frid och självklarhet mitt bland alla ljuden, dofterna och färgerna under vindars och årstiders skiften. Allt detta är Bannerheds element, men han skiljer ut sig genom att mitt i naturen låta ett beckmörker ta plats i människors inre, ett glupande slukhål som obönhörligt kväver själen mitt i all prakt. Tendensen skärptes i uppföljaren Lugnet – alldeles inpå gränsen till det uthärdliga. Och den återkommer på ett helt nytt sätt i den här här fängslande och finstämda romanen om särlingen Einar. Läs mer

Ett landskap av ord
som det är en ynnest att vistas i

Klas Östergren – Klenoden
Östergren

Månne är ”Klenoden” den sista i Östergrens löst sammansatta djupt inträngande serie om Sverige i världen som påbörjades med ”Gentlemen” och fortsatte med ”Gangsters” och ”Renegater”: Det känns så, avslutet är så definitivt som det kan bli. Men med Östergren kan man aldrig veta. Läs mer

Om döden i ojämn novellsamling

Linda Örtenblad – Kartotek över över döda och återuppståndna
Linda Örtenblad Foto: Severus Tenenbaum

Linda Örtenblad debuterade 2004 med romanen, Den anatomisk teatern (som jag inte har läst), den blev nominerad till Borås tidnings debutantpris. Nu drygt tjugo år senare har en ny bok publicerats, novellsamlingen med den lite knöliga titeln Kartotek över döda och återuppståndna. Nio noveller på 210 sidor. Läs mer

Viktig men deprimerande läsning

Anne Applebaum – Autokrati AB 
Anne Applebaum

Vill man bli riktigt nedslagen och genompessimistisk av och över vår värld och dess ruttenhet, ja, då kan man läsa Anne Applebaums nya bok Autokrati AB, i Margareta Eklöfs snygga översättning. För den är rent vidrig. Det ska sägas med en gång; jag är redan tillräckligt negativ och pessimistisk, så jag borde förmodligen inte läsa den här typen av texter som bara spär på de tankar och känslor som skapar en hopplöshet inom mig. Så varför läser jag då trots allt? Det är en bra fråga som jag inga bra svar har på. Men läst har jag alltså gjort, läst och våndats. Läs mer

Beskt och blekt om sorg, konst och sanning

Therese Bohman – Sanningsberget

Jag läste med stor behållning Therese Bohmans Aftonland och, inte minst, succéromanen Andromeda från häromåret. Båda drevs av hur mångbottnade karaktärer fick sin komplexitet gradvis utvecklad i en stillsam men intrikat berättelse med massor av undertext och glimrande skildringar av såväl geografiska som sociala miljöer. Det senare återkommer i Sanningsberget, men annars är detta en annorlunda roman. Läs mer

En storslagen biografi

Elisabeth Åsbrink – Mitt stora vackra hat. En biografi över Victoria Benedictsson
Elisabeth Åsbrink

Det är en fin höst för de läsare som gillar författarbiografier. För en tid sedan kom Colm Toibins magnifika Magikern, som handlar om Thomas Mann, uppburen, med en världsvid läsekrets och Nobelpristagare. Nu föreligger Elisabeth Åsbrinks likaledes storslagna biografi över Victoria Benedictsson, Mitt stora vackra hat. Läs mer

Noveller från det östra Tyskland

Clemens Meyer – De tysta satelliterna
Clemens Meyer

Tyske författaren Clemens Meyer (född 1977 och boende i Leipzig), skriver om dagens östra delar av Tyskland i noveller i samlingen De tysta satelliterna (2017), som utkommit på ellerströms. Snyggt översatt av Ebba Högström, och med förord, som möjligen borde varit ett efterord, av Måns Wadensjö. Läs mer