Hur man dansar med vargar

Bokomslag

[140410] Bertil Torekull har skrivit närmast en handbok i hur man (läs han) gör när man arbetar nära mäktiga män.”Att dansa med vargar” är ett porträtt på fyra kända företagsledare, men också ett porträtt av författaren själv.

Dansar med vargar –  du hinner givetvis tänka ”den där filmen med Kevin Kostner”. Det är också Bertil Torekull snabb att plocka upp: redan i förordet jämför han sin karriär med Kostners löjtnant Dunbar. Att handskas med Wallenberg, Palmstierna, Bonnier och Kamprad är enligt Torekull att jämföra med att i vildmarken överleva vargattacker och medla fred mellan ursprungsbefolkning och kalvinistiska bosättare.

Boken berör alltså i fyra kapitel olika drev mot höjdare i det svenska näringslivet som Bertil Torekull, före detta chefredaktör för bland annat Veckans Affärer, Svenska Dagbladet och Dagens Industri, som han var med om att grunda. Han sticker inte under stol med sin egen insats, vilket kan vara både en börda och en tillgång när det kommer till biografiskrivande.

En person som åstadkommit massor, men som i sin biografi till varje pris vill tona ned sig egen insats med ”äsch, det var bara lilla jag”, blir tröttsam i längden. Samtidigt kan det bli ett enahanda uppräknande av bedrifter som till slut får en att vilja stänga av. Jag tänker på vissa sommarprat, då olika företagsledare pratar om hur de minsann var först i världen med sin idé, och förresten är de inte bara bäst utan även ödmjuka.

Torekull lägger sig på en mellannivå. Någonstans mellan ”jag är bäst” och att ta ned sig själv, konsekvent kalla sig ”slav” i förhållande till de ”slavägare”, de ”vargar” han anställs av och vars sätt att föra sig i världen otvivelaktigt tjusar honom. Han härleder det till hans uppväxt, då alla i hans släkt på något sätt arbetat för en arbetsgivare, med mössan i hand för patron.

Bäst fungerar stilgreppet vid Bonnier-turerna på 70-talet. Där får man snabbt insyn i hur olika intressen ville sköta ruljansen, och även spelet mellan bröderna Lukas (”Lucke”) och Albert (”Abbe”) klarnar. Vid fallet Jacob Palmstierna, då högste chef på SE-banken, blir turerna litet luddiga. Torekull spiller snarare mest över i hur kul det var att bistå Palmstierna när han skrev ”Jacobs stege”. Även vid Wallenberg-skildringen och framför allt i porträttet av Ingvar Kamprad blir väl han familjär, nästan idolsliskig i sitt sätt att framställa dem.

Samtidigt är det inte gott om gråzoner när det kommer till granskning av svenska företagsledare. Oftast beskrivs antingen himmel eller helvete: Gud fader allsmäktig eller Djävulen själv. Där gör Torekull en insats: han försöker förmänskliga magnaterna han jobbat med. Även om känslan är att han mest gör insatsen för att förhärliga sig själv.

▪ Arvid Svenske

BokomslagBertil Torekull
Att dansa med vargar
Ekerlid förlag 2014


Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: