När ingenting finns kvar

författarporträtt

[140901] författarporträtt”Hela grejen är att placera overkliga saker i en väldigt igenkännbar vardag.” Så har John Ajvide Lindqvist en gång själv beskrivit sina skräckromaner. Och beskrivningen stämmer bra även på den senaste i raden, Himmelstrand.

Ajvide Lindqvist sa också vid ett annat tillfälle, i en intervju i Babel häromsistens, apropå just den här romanen att han inte kan se någonting fint och idylliskt utan att börja fundera på hur han kan ha sönder det. Precis det gör han också. Tänk en svensk sommar, en campingplats, himlen är blå och radion spelar Peter Himmelstrands gamla schlagerdängor. Så börjar det. Det är bara det att de fyra husvagnarna med sina invånare är alldeles ensamma. Och trots att himlen är blå och det är ljust som en solig dag, så finns ingen sol. Och ingenting annat heller – bara ett stort fält med en välklippt gräsmatta, utan ogräs.

Allt annat har försvunnit. Kiosken, de larmande grannarna, lekande barn och grillos. Borta. På något vis utsuddade under den gångna natten. Eller är det de fyra husvagnarna som flyttats på något märkligt vis?
I denna underliga situation börjar romanen. Tio personer, en hund och en katt utkastade i ett ingenting.

På sitt sedvanligt skenbart enkla sätt låter Ajvide Lindqvist oss lära känna sitt persongalleri. Och även hunden Benny. Vi får titta in i deras tankar och får snabbt en känsla för vilka konflikter som finns dem emellan och även vilka styrkor som finns i relationerna. Allt genom väl valda smådetaljer. Smått genialt ger författaren oss en tidig nyckel till personligheterna genom att berätta om deras bilar. Där finns Lennart och Olof (”Tänk på centerledare” som de säger när de presenterar sig). Två bönder på gemensam semester med en vit Volvo 740 från 1990. Deras relation är uppenbarligen nära, varm och enkel – men inte helt given för omgivningen. Vänner? Ett par? Deras gemensamma katt heter lustigt nog Maud.
Två små, väldigt olika familjer finns där också. En familj som består av Carina, Stefan och lille Emil. Stefan är Ica-handlare och det han först bekymrar sig över när de upptäcker sin märkliga isolering är en beställning som borde avbokas. ”Det kommer att bli alldeles för mycket sill”. Även hans fru arbetar i affären. De har en Volvo V70 från 2008. Den andra familjen, förstår man snabbt, är mitt uppe i en äktenskapskris. Det före detta fotbollsproffset Peter, som nu arbetar som gyminstruktör och hans vackra fru Isabelle, en fotomodell, vars karriär, trots hennes utseende inte riktigt gått som hon ville. Och så deras söta, men inte särskilt trevliga dotter, Molly. Deras bil är en kompromiss som ingen i paret blev nöjd med. En Toyota RAV4 från 2010. För liten tycker hon. För stor, tycker han.
Sist men inte minst har vi paret i övre medelåldern, vars fyra barn flyttat ut och som kanske inte har så mycket gemensamt kvar längre. Bara ett förflutet och så hunden Benny. Donald äger ett sågverk och hans fru Majvor har ägnat sitt liv åt att ta hand om Donald och barnen. Hon känner sig som lyckligast när hon får ta hand om andra. Donald är lyckligast med sitt gevär i sin amerikanska Grand Cherokee Overland från 2012.

Vad gör en grupp människor, som inte känner varandra, i en sådan extrem situation? Alla reagerar utifrån sina förutsättningar och agerar som dem de alltid varit. Bara det att allt blir så tydligt i krisläget. Allt sätts på prov. Alla vardagbestyr allt det som vanligtvis distraherar och får oss att kanske tappa fokus från det som är viktigt har skalats bort. Nu finns bara relationerna kvar. De har alltid varit viktiga i Ajvide Lindqvists romaner. Men här blir de extra tydliga i det stora tomrummet.

Till en början ser alla situationen mest som någonting tillfälligt. Det gäller bara att härda ut tills allt blir som vanligt. De sätter på radion för att höra om det finns några nyheter där och Majvor sätter igång att baka bullar, så att de kan samlas och prata. Men på radion finns bara Himmelstrands låtar, utan mellansnack och mobiltäckningen är närmast obefintlig. Bara en gammal mobil lyckas få kontakt med omvärlden, men mottagningen är svajig och samtalet bryts. Bilarnas GPS-er visar att de är kvar på samma plats som förut, men så kan det väl inte vara? Och när några så småningom ger sig ut för att rekognosera tar kartan slut vid synranden och vad som händer när man passerat denna kant ska jag nog inte berätta – för att inte förstöra läsningen.

Naturligtvis blir det otäckare och otäckare. Annars vore det inte en berättelse av Ajvide Lindqvist. På något sätt är den lilla gruppen utvald. Men av vem? Husvagnarna är märkta med kryss. Vad betyder de? Snart börjar vita varelser närma sig. Varelser som verkar laddas med var och ens egna föreställningar och värsta mardrömmar.

Det går nog inte att säga mer än såhär om handlingen. Men allas innersta hemligheter kommer så småningom upp. Med lätt hand styrs vi att känna för de olika aktörerna. Ska en skräckberättelse fungera måste man just det. Om läsaren inte bryr sig om personerna som råkar ut för allt det otäcka, så uteblir skräckeffekten. Vi måste tro på dem och känna med dem. En riktigt bra rysning kräver inlevelse. Finns den köper man som läsare vilka orimligheter eller märkligheter som helst.
Jag är inte riktigt säker på att den här romanen nådde riktigt ända fram, trots sin smarta grundidé. Jag saknade någonting. Men visst satte läsningen spår och det hela är onekligen skickligt ihopsnickrat. Frågan om vilka vi är när ingenting finns kvar ställs om och om igen på olika sätt genom romanen. Hur skulle jag själv reagerat? Och mina närmaste? Och hur gick det egentligen för Benny, den stackars hunden? Han som först av alla kände lukten av de vita varelserna (som han tycker luktar barnbarn) och som mot alla odds blev vän med katten Maud. Allt får vi inte veta.

▪ Siri Reuterstrand

Bokomslag
John Ajvide Lindqvist
Himmelstrand
Ordfront förlag 2014

Foto författarporträtt: Mia Ajvide

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: