[141030] När jag lämnar biografen efter Ida hör jag på håll ett samtal omkring varför hon inte gifter sig med den ljuvlige jazzmusikern hon till sist inlåter sig med. De tror det beror på att livet tecknade sig för banalt tillsammans med honom: giftermål, barn, hus… allt det.
Men det är inte alls det. Valet av ett koncentrerat liv i kloster är ingenting som behöver förklaras eller beklagas, men i det här fallet har det en orsak som är inte bara tänkvärd utan absolut nödvändig att ha förståelse för. Att det finns historiska ogärningar som det tar generationer att komma över, om någonsin.
Slaveriet i Amerika är av den arten, Förintelsen i Europa likaså.
Både Ida och hennes moster Wanda (känd som Röda Wanda, tidigare statsåklagare, kommunistisk föregångskvinna/förbryterska som kommit på fallrepet) har en gång för alla mist förmågan till ett fortgående familjeliv, till liv överhuvudtaget. Wanda släppte en gång taget om sin systerdotter av skräck för judiskheten, Ida ”provar” efter hennes självmord bokstavligen sin mosters tillvaro genom att ta på sig hennes kläder, röka hennes cigaretter och dricka hennes sprit, men inser strax, att hon inte givits förutsättningarna att föra släkten vidare, inte ens i form av självdestruktion.
De är förintade för att inte återuppstå. Hon lever i den meningen en dubbel förintelse: den som var och den som är nu.
Konsekvensen av tanken bakom det mästerverk Ida blivit återkommer i bildspråkets detaljerade beräkning. Filmen är svartvit, bilden ofta radikalt beskuren, ångesten noga inlagd i varje val av vinkel och skärpa. Ida är ett stycke historia, men det är samtidigt en appell, ingen väckarklocka men en vägvisare, raka vägen in i en ung kvinnas sinne, på en gång orörd och fullständigt förstörd av det liv som (miss)unnats henne.
Det är så filmen blir betydelsefull. Det finns mänskliga ogärningar som så radikalt klipper av banden till det man brukar betrakta som verklighetskänsla, att de amputerat själva grunden för vad en människa är, förutsättningarna hon har för kunskap och utveckling. Det Ida får ”veta” om vad som hänt hennes familj under andra världskriget hjälper henne på intet sätt vidare, det förlamar henne. Och jazzmusiken hon njuter av når henne som genom en dimma, från en helt annan värld.
Det verkar som om hon väljer återgången till klostret som en riktig lösning för henne, men det vore en stor illusion att inbilla sig något sådant. Hon har nu blivit medveten om att hon är jude, vad denna utsaga än kommer att innebära. Här finns det anledning till läsning av Hannah Arendt, ännu en gång. En judisk nunna i ett katolskt kloster är i hennes tänkande per definition en självförintande anomali.
Idas trauma är följaktligen inte på något sätt över vid filmens slut. Tvärtom. Det är nu det tar sin början på allvar, låt vara i tragisk, upphöjd skönhet.
