Rysk kultur genom svenskt kalejdoskop

Bokomslag

[150518] Bengt Jangfeldt har under fyra decennier bedrivit en kulturgärning som måste beskrivas som storslagen. Som forskare, författare och journalist har han outtröttligt och med till synes outsinlig entusiasm introducerat och spridit kännedom om den ryska kulturen, framför allt litteraturen.

Nu har han samlat sina erfarenheter och upplevelser i boken En rysk historia. I grunden finns här en självbiografisk berättelse, men hela tiden med fokus på hur Bengt Jangfeldt engagerat sig i arbetet med den ryska kulturen. Framställningen är kronologisk, och efter en kort redogörelse för sin barndom i en familj där pappa var tjänsteman och mamma arbetade i mjölkaffär, kommer Bengt Jangfeldt in på det ryska spåret, som tar sin början när han i gymnasieåren grips av fascination för det märkliga språket med de kyrilliska bokstäverna som en bror till en kamrat håller på med.

Så småningom leder studierna i ryska fram till en avhandling om poeten Majakovskij, men innan dess har Bengt Jangfeldt inlett sitt resande till det dåvarande Sovjetunionen och sina möten med intellektuella, av vilka fortfarande många fanns kvar som upplevt revolutionen (eller statskuppen som Jangfeldt föredrar att kalla den) år 1917. De hade varit med under den nya ekonomiska politikens år på 1920-talet, då konsten, musiken och litteraturen sökte nya djärva uttryck i samklang med förhoppningarna om ett demokratiskt, rättvist och både intellektuellt och materiellt framåtskridande samhälle.

De hade sett sina förhoppningar grusas under stalinismens alltmer paranoida och auktoritära utveckling mot den terror som kulminerade i Moskvarättegångarna och sedan höll i sig långt in på 1950-talet för att mildras utan att upphöra ända till det sovjetiska systemets sammanbrott 1991. Majakovskij tog sitt liv år 1930, men den kvinna han hade ett förhållande med, Lili Brik, blir en av Bengt Jangfeldts bästa vänner i Ryssland.

Aldrig har väl det som brukar kallas andens triumf över materien manifesterats tydligare än i den trohet mot konstens sanningsvärde och betydelse som upprätthölls av dessa ofta mycket fattiga intellektuella i sina torftiga lägenheter i nedslitna hyreshus som ständigt trakasserade av myndigheter och övervakade av hemlig polis ändå fortsatte att skriva, forska och bevara verk och minnen av dem som försvunnit i fånglägerarkipelagen.

Bengt Jangfeldts bok inrymmer ett persongalleri som kunde fylla bibliotek, museer och universitet. Från den åldrade och bräckliga Nadesjda Mandelstam till de legendariska lingvisterna och filologerna Roman Jakobson och Jurij Lotman. Ett kapitel ägnar Bengt Jangfeldt åt sin hustru Jelenas familjebakgrund, också den en typisk rysk historia, där tragiken är närvarande men balanseras av humanistiska värderingar och ett närmast ofattbart civilkurage.

Av alla de ryska författare som förekommer är det Joseph Brodsky som kommer att stå Bengt Jangfeldt närmast. Deras vänskap är djup och innerlig och de träffas ömsom i Sverige dit Brodsky ofta kommer sedan han fått Nobelpriset 1987 och i New York där han bor efter att ha blivit icke önskvärd i Sovjetunionen.

Förmodligen finns det inget land där kulturen på samma sätt som i Ryssland kommit att identifieras med frontlinjen mot förtrycket. Särskilt litteraturen blir enastående viktig som det mänskligas röst i motsats till systemets med dess ideologiskt motiverade offerkultur. Det är lätt att förstå hur meningsfullt och viktigt det måste har varit för Bengt Jangfeldt att leva med och främja den ryska litteratur som haft sådan betydelse, man behöver bara nämna författare som Solsjenitsyn eller Sinjavskij.

Ett par kapitel ägnas åt det biografiskrivande som Bengt Jangfeldt sysslat med på senare år. I sin biografi över Axel Munthe fick han lyfta fram ett riktigt forskningsscoop, om än påträffat av en lycklig slump, då han kunde redovisa vad den döende drottningen av Sverige, Victoria, viskade till sin läkare och förtrogne (och kanske älskare) Munthe: Come soon. När hon sagt det gav Munthe henne smärtlindring i sådan dos att hon inte mer skulle vakna.

Bengt Jangfeldt skrev också en biografi om Raoul Wallenberg, och i samband med det uppstod en märklig situation, då det visade sig att DN-journalisten Ingrid Carlberg samtidigt skrev på en Wallenbergbiografi. Jangfeldt beskylldes av Carlbergs förlag för att ha rundat henne genom kontakter på UD. Jangfeldt förklarar här och nu, liksom då, att han var ovetande om Carlbergs projekt, och varför ska man inte tro honom, det vore ju mer än konstigt om han hade försökt råna Carlberg på hennes insats i historieskrivningen.

Bengt Jangfeldt visar sig vara en ivrig fotograf, det är gott om bilder i boken. Det rör sig om riktiga amatörbilder, det är gott om röda ögon, och det beror inte bara på de stundom hejdlösa alkoholvanor som dessvärre är vanliga bland ryska intellektuella. Jag tycker det understryker bokens personliga karaktär, vilket är helt ok. Samtidigt är dess livfulla och djupgående inblickar i rysk intellektuell kultur verkligen av stort allmänintresse. Jag hoppas den får många läsare.

Jag har hittat ett par detaljer som inte stämmer. Det står om litteraturvetaren Kurt Aspelin att han var professor i Göteborg. Han var docent men hann inte bli professor innan han gick bort alldeles för tidigt. Ishockeyspelaren Fetisov sägs vara forward, men han var back och spelade i en legendarisk sovjetisk uppställning med backkollegan Kasatonov bakom kedjan med Makarov, Krutov och Larionov.

▪ Christian Swalander

BokomslagBengt Jangfeldt
En rysk historia
Wahlström & Widstrand 2015

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: